Kajsa Ekis Ekman, DN, går totalitära krafters ärenden

DN-Kultur fortsätter spela efter vänsterns pipa. Nu gör skribenten Kajsa Ekis Ekman utfall mot försvaret av yttrandefriheten, Talet om ’det fria ordet’ stänger samtalet:

Det finns något otroligt stumt och slappt över allt detta.

Om försvaret av yttrandefriheten, alltså. Hon fortsätter:

För även om yttrandefrihet är en viktig rättighet, har talet om yttrandefrihet en mycket paradoxal funktion i den västerländska samhällsdebatten. När någon säger ”det fria ordet” i en offentlig debatt, är det ungefär som att säga ”håll käften”. Snarare än att öppna upp för samtal fungerar det som en stoppskylt. Meningen ”det fria ordet” blir alltid det sista ordet.

Ja, att säga ”håll käften” till dem som vill inskränka yttrandefriheten är rätt.
När jag läser Ekman kommer jag att tänka på alla invändningar mot Torgny Segerstedts referens till en satirteckning med innebörden ”Herr Hitler är en förolämpning”.
Den ansågs år 1933 av alla svenska etablissemang, och särskilt Dagens Nyheter, vara opassande på samma sätt som Ekman i DN-Kultur år 2010 klagar på yttrandefriheten angående Muhammedteckningar. Också då ansågs provokationen politisk och otroligt dum. Vi borde ju samarbeta med den nya regimen, visa vår goda vilja…
DN-Kultur och Kajsa Ekis Ekman har inte begripit att yttrandefriheten är vår civilisations främsta värdemätare. Denna parameter säger mer om tillståndet i ett land än någonting annan. Ett land där yttrandefriheten respekteras har allra längst till förtryck och barbari. Ju sämre yttrandefriheten fungerar, desto närmare till förföljelse och massmord.
Det vet alla diktatorer, från Hitler och Stalin till ayatollah Khomeini. Den sistnämnde startade genom sin dödsfatwa mot Salman Rushdie ett kulturkrig mot västvärlden. Detta kulturkrig pågår än. Och DN-Ekman spelar med, på Khomeinis sida.
Ska man vinna över väst, gäller det att först slå yttrandefriheten i spillror.
Först när de som berörs och upprörs över det fria ordets provokation lärt sig att accpetera och respektera yttrandefriheten, kan diskussionen nå nästa fas: hur yttrandefriheten tillämpas också med hänsyn till olika utgångspunkter, religiösa och andra.
Men vi är inte där än, vilket bevisas av alla dödshot, all oförsonlighet och den totala bristen på respekt för yttrandefrihet. Därför har Muhammedteckningar en viktig roll att spela i mötet mellan islam och väst. Diskussionen om vad yttrandefrihet ytterst handlar om lär sakta med säkert fler (inte bara muslimer utan i lika hög grad vänstermedier) varför yttrandefriheten är så viktig, och att det gäller att diskutera åsikter, inte kräva motståndarnas död.
Muhammedteckningarna har startat världens största folkbildningsprojekt. De gör därmed större nytta än alla politiker och hela diplomatkåren tillsammans.
Som Ayaan Hirsi Ali sagt: när Monty Pythons ”Life of Brian” blir film med Muhammed som huvudkaraktär och på muslimskt initiativ, då är konflikten vunnen. Till dess att yttrandefriheten respekteras, måste diskussionen handla om konflikten för och emot det fria ordet. Och då får det inte råda någon tvekan om på vilken sida vi står.
P.S.
Sedan är det lite lustigt att DN-Kultur ondgör sig över provokation som arbetsmetod för konst och kultur. Är det något vänstern älskar så är det ju just att få provocera och be dem dra åt helvete som inte håller med om kommunismens lyckorike.
Nu används kulturell provokation till att utmana islams totalitära drag. Då passar det inte längre för vänstern. Då är provokation plötsligt något ”stumt” och ”slappt”.
Låt oss höra mer om det när framtida konstprojekt från Konstfack letat reda på nytt provokationer i det ofarliga, svenska samhällslivet.
Mer i bloggen: ”Diktaturer främsta fiende är inte demokrati, utan yttrandefriheten” och Khomeinis fatwa var en ny form av jihad – mot yttrandefriheten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )