Igår var jag på presentation av en ny rapport om läget i Irak så här i samband med parlamentsvalet, Swedfund publicerar ny rapport om Irak.
Nationalekonom Peter Stein visade på vilka enorma möjligheter, resurser och marknader som finns i Irak och gör landet till ett attraktivt investeringsland för svenska företag.
Den irakiska marknaden är hetare än någonsin och företag i andra länder vinner dagligen marknadsandelar vilket ställer frågan – vill vi missa denna chans till tillväxt i Sverige?
Irak är det land i Mellanöstern som förväntas ha den hösta tillväxten under de kommande åren. Man lider brist på i stort sett allt, samtidigt har landet mycket stora oljetillgångar under marken.
Det handlar inte om ”återuppbyggnad” betonade Peter Stein, utan om nyskapande. Detta eftersom Irak redan före Saddam Husseins maktövertagande 1979 var en nation vars ekonomi mycket påminde om de kommunistiska öststaterna i Europa. Allt var socialiserat och statsägt.
På samma sätt som DDR, Polen, Tjeckien, Ungern mfl har Irak att skapa en fungerande marknadsekonomi efter ett långvarigt socialistiskt experiment. Därtill förvärrades läget för Irak av en blodtörstig diktator.
Men nuläget är optimistiskt. Stein pekade på att i de senaste regionalvalen förlorade alla sittande makthavare till oppositionen, och ordnade maktskiften har ägt rum. Det visar att irakierna ställer krav på sina valda ombud, och att maktskifte kan genomföras fredligt. Så har sällan skett i denna del av världen.
Och Swedfund vill nu betona att andra länders företag satsar allt mer i Irak. Även företag från länder vars regeringar var emot Irakinvasionen 2003.
Franska Total, tyska Siemens, norska Statoil, holländska Shell, ryska Lukoil och kinesiska CNPC är några företag som nu investerar stort i Irak. Flera kommer från länder som motsatte sig Irakkriget, men nu är de på plats.
Irak genomför anbudsprocesser där amerikanska företag inte har några fördelar, även om man offrat så många soldaters liv för att befria landet. Jag är inte förvånad, för det var så USA gjorde också efter andra världskriget. USA var inte ute efter att ockupera Europa, utan hjälpte tvärtom kontinenten på fötter med Marchalhjälpen. Irakkriget handlade aldrig om oljan, som vänstern påstod. Det bevisas nu när franska, ryska och kinesiska oljebolag vinner anbud. Vänstern har som alltid — fel.
Därför är det för Swedfund frustrerande att svenska företag inte är med. Fler företag har blivit intresserade det senaste året, säger vd Björn Blomberg, ”Men det går sakta”. Svenska företag är försiktiga.
Sveriges anseende i Irak är mycket gott och de irakiska företagarna ropar i första hand efter svenska företag att investera tillsammans med, men det är de tyska, franska och asiatiska företagen som svarar.
En förklaring är att medierna grovt överdriver säkerhetsproblemen. När Swedfund besöker Irak åker man i vanliga bilar, utan skyddsväst och utan livvakter. Blomberg påpekade att antalet dödade per capita nu är lägre i Irak än i Sydafrika. ”Och till Sydafrika åker vi glatt och turistar utan att låta oss hindras av våldsnivån.”
För mig visar det hur hysteriska journalister och diplomater är. Cecilia Uddén berättade i P1 Morgon i går morse hur hon anlitade brittiska säkerhetsvakter och åkte i bepansrad bil för att göra reportage i Irak. Skulle hon gjort detsamma i Sydafrika? Knappast.
Här finns alltså ett eftersläpande politiskt bias kvar. USA ska bestraffas för Irakinvasionen. Därför ska läget skildaras i extra dålig dager. Men priset för detta drabbar inte USA, det drabbar det irakiska folket. Nyskapandet i deras land fördröjs.
Se Fredrik Malms referat. Se Peter Steins förra lägesrapport om Irak för Swedfund: Irak har en tillväxttakt bland världens högsta. Eftersom oljepriserna sjunkit är tillväxttakten reducerad, men fortfarande en av de högsta bland oljeproducerande länder.(Andra intressanta bloggar om politik, Irak, handel, frihandel, export, olja,demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, säkerhetspolitik, USA, Bush, Bush, fundamentalism, terrorism, Melanöstern, entreprenörskap, ekonomi, tillväxt)