Cecilia Malmström kan få säkerhetspolitisk makt i EU

Folk & Försvar höll nyss ett frukostseminarium om vilka effekter Lissabonfördraget har på svensk utrikes- och säkerhetspolitik (se video). 
— Genomförandebeslut om Solidaritetsklausulen är ännu inte avgjorda och de kan hamna på Cecilia Malmströms bord, sa Andreas Ekengren, kansliråd vid enheten för säkerhetspolitik inom Utrikesdepartementet.
Solidaritetsklausulen (art 222) i Lissabonfördraget handlar om den solidaritet som förväntas i händelse av terrorattack eller naturkatastrof. Exakt hur klausulen ska uttolkas, vad den omfattar och vem som ska handlägga frågorna i Bryssel, är ännu oklart. Lissabonfördraget trädde ikraft för bara några månader sedan, 1 december 2009, och därför handlar det nu om att bereda beslut om tillämpning.
Där stipuleras att ministerrådet och EU:s utrikesminister ska besluta om hur artikeln ska uttolkas och tillämpas, liksom vem som i kommissionen ska handlägga frågorna. Eftersom det handlar om solidaritet vid katastrofer på medlemsländernas territorier kan det bli Sveriges kommissionär Cecilia Malmström som i egenskap av poliskommissionär får ansvaret för dessa frågor.
Men när det gäller EU:s säkerhets- och försvarspolitik i ett större perspektiv måste man också ta i beaktande säkerhetsgarantierna på annan plats i Lissabonfördraget.
— Lissabonfördraget innehåller flera skrivningar som tillgodoser flera olika säkerhetspolitiska linjer, sa Andreas Ekengren.
Det finns skrivningar som tillgodoser dem som värnar Nato-samarbetet (Storbritannien). Det finns skrivningar som tillgodoser dem som vill poängtera EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik (Frankrike). Och det finns skrivningar som tillgodoser dem som poängterar nationell alliansfrihet (Sverige, Finland, Österrike och Irland).
I artikel 42.2 slås fast att ”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken … kommer att leda till ett gemensamt försvar”.
Men i artikel 42.7 sägs sedan, dels: ”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” och dels: ”samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar”. 
Dessutom heter det i artikel 4: ”I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar.”
Alla medlemsländer har fått med skrivningar som bekräftar deras nuvarande säkerhetspolitik, och att det är varje medlemsland som bestämmer när man ska ändra sin struktur. Men målet i Lissabonfördraget är gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik.
Här finns alltså fortfarande stort taktiskt och politiskt manöverutrymme.
Allmänna försvarsföreningens generalsekreterare Stefan Ring utvecklade analysen kring det spel som finns mellan ambitionerna att skapa ett europeiskt försvar och dem som värnar Nato, liksom för de länder som hävdar alliansfrihet.
På frågan hur de alliansfria ska agera för att värna sin linje, mot Frankrike och Storbritannien, menade Ring att det avgörande är att inte binda upp sig för praktiska lösningar. Så länge det bara handlar om politiska utfästelser har man alla dörrar öppna. Men när det övergår till praktiska förberedelser, som krisberedskap eller försvarssamarbete, så stänger man dörrar.
Logiskt och tydligt. Men samtidigt låter det inte helt tillfredsställande att Sverige ska avvisa alla praktiska förberedelser för beredskap inför såväl risker för naturkatastrofer som säkerhetshot i form av terrorattacker och militära angrepp.
Frukostseminariet avslutades med en diskussion om varför det är så svårt att föra en öppen samhällsdebatt i dessa frågor, och det illustrerades med att man från försvarsmakten inte vill offentliggöra militära beredskapsplaner. Därför måste frågorna diskuteras apstrakt, och blir därmed föga medialt gångbara.
Men det är ju inte så att de ansvariga i regering och försvarsmakt behöver publicera verkliga planer. Man kan ju jobba vidare med det Folk & Försvar påbörjade i vintras. Opinionsbildare och journalister kan ju arbeta med tänkta scenarier, för att i den allmänna debatten illustrera vad det handlar om. Där tycker jag Folk & Försvar har en viktig uppgift.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , )

Rulla till toppen