Helsingborgs Dagblad lyfter i ledare fram en annan aspekt än den vanliga, när det gäller att utse Birgitta Ohlsson till minister i Alliansregeringen: hennes upphöjelse är, förutom ett levande beviset på att uppstudsiga riksdagsledamöter inte alltid straffas, också en slutpunkt för den stämning som skapades inför FRA-beslutet.
I och med utnämningen av Birgitta Ohlsson vädras en del av den unkna luften ut. Det här borde ge riksdagsledamöterna lite råg i ryggen.
Ohlssons utnämning är ett erkännande av kritiken mot FRA:s signalspaning och att de ytterligare rättsäkerhetsåtgärder till skydd för medborgarnas integritet som tvingades fram var rätt. När en av kritikerna nu träder in i regeringen är det ett bevis på att regeringen lärt sig läxan.
Det är ju en intressant hypotes. Men jag är lite tveksam. Detsamma skulle ju kunna sägas om att regeringen nu, genom att utse en stark förespråkare för kvotering och statligt förmynderi, också i denna aspekt givit Ohlsson rätt.
Det hoppas jag verkligen inte.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, Birgitta Ohlsson, folkpartiet, Alliansen, regeringen, EU-minister)