Obama blickar mot Nixon, blir Carter

President Obama är varken en kallhamrad realpolitiker (som Richard Nixon) eller en övertygad idealist för frihet (som George W Bush). Han ligger någonstans därimellan, och det kan bli problematiskt för honom, skriver framstående säkerhetspolitiske experten vid Yale, Walter Russell Mead i Foreign Policy, The Carter Syndrome:

De motstridiga impulser som påverkar hur denne unge ledare tänker om världen hotar att slita hans presidentskap i stycken — och, i värsta fall, göra honom till en ny Jimmy Carter.

Jimmy Carter hyllas i Europa, men anses i USA vara den sämsta presidenten modern tid: svag, velig, oberäknelig. (Därav kanske förståeligt varför Europa gillar honom — han var det Europa är.)
Russell Mead summerar den amerikanska utrikespolitiska spelplanen så här:

Generellt sett betraktar amerikanska presidenter världen genom fyra giganters ögon: Alexander Hamilton, Woodrow Wilson, Thomas Jefferson och Andrew Jackson. De som följer i den förste finansministerns fotspår delar Hamiltons uppfattning att en stark statsledning via stark militär kan uppnå en realistisk global politik som gynnar världshandel och ekonomisk utveckling både på hemmaplan och runt om i världen.
Wilsonska tänkare delar Hamilton uppfattning om behovet av en global policy, men anser att spridande av demokrati och mänskliga rättigheter ska vara grunden för den amerikanska hållningen.
Jeffersons anhängare avviker från denna globala utblick eftersom de vill minimera USA:s åtagande liksom statens militära satsningar och säkerhetsapparat. Allt medan dagens Jacksonska följeslagare finns bland Fox News tittare. De är populister som är misstänksamma mot Hamiltons handelspolitik, Wilsons utrikesmission och Jeffersons svaghet.

Presidenter av idag försöker ofta kombinera dessa olika inriktningar. Bill Clinton försökte förena Hamilton och Wilson, vilket resulterade i bittra interna strider i hans administration. Om 00-talets politik under Bush skriver Mead:

När USA attackerades krävde Jacksonianerna handling … Men Bushs tuffa Jacksonska svar på 11 september 2001 — invasionen av Afghanistan och störtandet av Talibanerna som skyddade de ansvariga för attacken — förvandlades till Wilsonska ambitioner i Irak. Ursprungligen var Bushs argument för att störta Saddam Hussein starka knutna till Jacksonskt tänkande: Hussein byggde massförstörelsevapen och hade samröre med al-Qaida.
Men efterhand, när dessa argument inte visade sig gå att bevisa, blev Wilsonsk rationalitet allt mer framträdande. Det blev inte längre ett krig för att försvara omedelbara hot, utan ett krig för att etablera demokrati, först i Irak och sedan överallt i regionen. Nationsbyggande och demokrati blev en hörnpelare i Mellanösternpolitiken.
Bush hade inte kunnat utveckla en strategi som effektivare upplöste hans politiska stöd på hemmaplan.

Det märks att artikelförfattaren inte gillar Bush. Min minnesbild av Irakkriget är att stödet minskade när motgångar inträffade. Men någon ”upplösning” av stödet handlade det inte om — Bush vann återval som president 2004, nära två år in i kriget. Och i senaste presidentvalrörelsen hade den kandidat som försvarade kriget, John McCain, ledningen i opinionen då finanskrisen brakade loss.
Walter Russell Mead förklarar det fortsatta stödet för Irakpolitiken med att Jacksonska amerikaner inte vill ”cut and run”, inte gillar att överge åttaganden utan leva upp till amerikansk heder.
Artikeln är intressant, för den ger en överblick av amerikansk utrikespolitik och sätter den i ett sammanhang som gör att man bättre förstår grunderna för den.
Han gör därmed det jag gjort i denna blogg många gånger, påpekar att Obamas utrikespolitik ligger närmare Nixon:

På den strategiska nivån påminner Obamas utrikespolitik lite grand om Richard Nixons och Henry Kissingers.

Presidenten ger med andra ord tusan i om länder är diktaturer eller demokratier, bara man finner ett sätt att samexistera. Att miljarder människor lever i förtryck möts med en axelryckning.
Artikelförfattaren menar att de som driver en Jeffersonsk utrikespolitik alltid blir anklagade från både höger och vänster. Av konservativa för feghet och av vänstern för cynism.
Jimmy Carter drabbades av en image av svaghet, något som alla Jeffersonska presidenter riskerar. ”Obama behöver nu komma förbi dessa hinder.”
Men frågan är om det går. Obama har sagt att han vägrar välja mellan idealism och realpolitik. Men varför vägrar han träffa Dalai Lama? Här tvingas Obama välja — realpolitik och goda förbindelser med Kina, eller idealism och stöd för ett förtryckt folk.
Mead menar att Obama riskerar att återupprepa Carters kollaps i välmenande men bräckliga utrikespolitik.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,, , )