Debatt om debatten: tänkande höger

Så symptomatiskt! Det är min tanke när jag under min söndagsfika ute på stan läser ett meningsutbyte som pågått på kultursidorna de senaste veckorna. Låt mig först referera och sammanfatta:
Det började med att kulturkritikern Erik Wallrup skrev i SVD-Kultur, Några förslag för en tänkande höger:

[D]en tänkande högern [har] i vissa situationer slutar tänka. Jag skulle vilja kalla det för ”kortslutningskonservatism”. Den klagar över konst som blir för komplicerad, över tankegångar som blir för svårgripbara, över idéer som bryter mot det liberal-konservativa samförståndet. Den upprättar listor på tänkare som hamnar i giftskåpet – och då inte bara, som förväntat, vänstertänkare. Det handlar om intellektuell oförmåga, slapphet eller kanske bara ovilja. Vem vet?

Alltså: vänsterns motståndare är idioter. Vilken sofistikerad analys! Men chefredaktören på Axess, Johan Lundberg svarar i SVD, Högeridéer missförstås avsiktligt:

Att poängtera vikten av ett pluralistiskt debattklimat, som även inbegriper värdekonservativa, kulturkonservativa eller nyliberala skribenter, likställs av Wallrup med att man uppmanar vänstern att säga: ”o, tänk att vi hade så fel, vi ber om ursäkt”. Att man kritiserar multikulturalism och statsfeminism för att vara kollektivistiska ideologier med polariserade och starkt förenklade världsbilder, beskrivs som att man klagar ”över tankegångar som blir för svårgripbara”. Att man riktar kritik mot senmodernistiska estetiska strategier, för att dessa går på tomgång och skapar platta och förutsägbara verk, beskriver han som att man ”klagar över konst som blir för komplicerad”.
Missförstås avsiktligt de idéer och argument som härrör från det som Wallrup definierar som ”höger”, är det inte konstigt att samma ”höger” uppfattas som intellektuellt kortsluten och därför anses vara med rätta marginaliserad. Man kan tycka att det vore mer klädsamt om den som påtalar behovet av intellektuella som slår vakt om ”livets helighet” eller om ”en nationell identitet bortom religiösa och etniska skillnader” själv tar till orda i dessa frågor.

Skarpt och rätt. Debatten fortsatte då kritikern Magnus Eriksson i SVD-kultur skev, Högern har fel filosofer:

Men kanske kunde perspektivet breddas: Hur ser den politiska, intellektuella debatten ut över huvud taget? Vi har en vänster som betraktar Naomi Klein som ledande teoretiker och Michael Moore som sanningssägare. Det är inte bara den svenska högern som lider av intellektuell andnöd …
Om problemet med liberalerna är att de bara läser ekonomisk teori och Ayn Rand, är problemet med många konservativa att de läser Roger Scruton istället för Aristoteles, Burke och Martin Heidegger.

Intressant. Men i övrigt håller Eriksson med Wallrup:

Som liberal, kristen och vanligen borgerlig väljare skräms jag också av aktivismen och det militanta antingen/eller-tänkandet hos dagens borgerlighet. Det märks både på det ekonomiska och det kulturella området. Varför driva en kampanj för figurativt måleri mot den abstrakta konsten? Varför kan inte de båda leva i fredlig samexistens i debatten likaväl som på konstälskarens väggar? Måste hela socialförsäkringssystemet raseras bara för att några fuskar? Konservatismens intellektuella kunde kanske påminna sina partier om den konservativa dygden besinning.

Johan Lundberg replikerar i Axessbloggen, Några ord om Magnus Erikssons läsförslag:

Hade Magnus Eriksson läst Axess … skulle han förhoppningsvis förstå att det aldrig har drivits någon ”kampanj för figurativt måleri mot den abstrakta konsten”. Tvärtom har de ”kampanjer” som drivits, drivits just för att få acceptans för figurativ konst. Detta i syfte att få till stånd en situation där figurativt måleri och abstrakt konst ska kunna ”leva i fredlig samexistens”.

Här ser vi ett typfall på hur tidningarnas kulturdebatter förfalskar motståndarnas argument för att passa egna syften. Så har vänstern alltid gjort: man vågar inte ta en debatt i sak, därför påstår man att motståndarna, här högerintellektuella, skulle ha dogmatiska uppfattningar som de aldrig haft. Dogmatismen står de ju själva för. Den här sortens förvanskning av budskap och argument förstör debattklimatet. Men är extremt vanlig.
Ett annat sätt att förstöra ett samtal illustreras av DN:s kulturmedarbetare Lars Linder i hans påhopp, Konservatismen är vilsen, missnöjd och gubbsur (ej online):

[Det] har inte funnits en välartikulerad intellektuell konservatism sedan Sven Stolpes glansdagar. Jag kan sakna den sortens röster. Konservatismen bär på skeptiska insikter om människa och samhälle som en fartblind tid kan må väl av att få motstånd av. Idéer som hävdar att allt nytt inte är av godo, att människan inte är helt åtkomlig för förnuftet, att det finns livviktiga värden och traditioner att värna om. […]
[D]agens konservatism är ungefär lika vilsen i tiden som marxismen efter arbetarklassens upplösning. Kvar är … en hätsk jakt på fiender, vanligtvis ”kulturvänstern”. Resultat: en grälsjuk gubbsur ton, lika förödande för den goda konservativa saken som stenkastarna för globaliseringsvänstern. Erik Wallrup kallar det ”kortslutningskonservatism”.

På detta replikerar PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Krokodiltårarna flödar på DN Kultur:

I dag är det DN Kulturs Lars Linder som häcklar Johan Lundberg på Axess samtidigt som han gråter krokodiltårar över Sven Stolpe. Men vänta, hur var det nu det brukade låta om Stolpe på DN:s kultursidor då Stolpe var i livet? Var det idel erkännsamma ord som präglade den tidens kommentarer? Kanske ändå inte.
Kulturradikalismens apostlar spelar gärna vidsynta och toleranta men om det är något som den senaste tidens debatter, ofta med den stridbare Johan Lundberg som en av deltagarna, har visat så är det att toleransen är minimal för uppfattningar utanför huvudfåran.
Kulturradikala debattörer hycklar om kontrahenter från en gången guldålder men har aldrig någonsin ett generöst ord att säga om meningsmotståndare i dag.

Det är uppenbart att kulturetablissemanget bara kan tänka sig att acceptera en konservatism som vill slå vakt om välfärdsstaten. En konservatism som går vänsterns ärenden. Det är naturligtvis ett önsketänkande som inte har förankring i verkligheten. Och i sin besvikelse över detta, tillskriver man ”högern” ståndpunkter, tonlägen och attityder den inte har.
Men att debatten på den icke-socialistiska sidan, mellan liberaler, konservtiva och liberalkonservativa, är svag kan jag hålla med om. Här pågår en gettoisering som jag djupt beklagar. Hur lite generöst debattklimatet är illustreras av debatterna om FRA:s signalspaning och olaglig fildelning. Här tolereras inget annat än den rena läran. Totalförbud mot signalspaning och fritt fram för att kränka upphovsmäns integritet och utkomstmöjligheter.
Jag vägrar att låsa in mig i ett fack och ställa upp på någon annans programförklaring. Det finns många aspekter att väga samman, och här skulle intressanta filosofiska diskussioner kunna äga rum. Men så sker inte. Debatten är digitaliserad: 1 eller 0. Något därimellan accepteras inte på den liberala sidan.
Själv upplever jag att den konservativa och kristna diskussionen är mer öppen, nyfiken och sökande. Därför har jag följt den mer än förut. Det har fått en del liberaler att hävda att jag ändrat värderingar. Det anser inte jag. (Den som vill, får gärna visa mig bevis på ändring.)
Och jag menar att de liberala och konservativa diskussionerna inte alls står emot varandra. Tvärtom. Det är med liberal ekonomisk politik vi ska befria människorna från den stora förmyndarstaten. Men när vi väl är fria, hänger det på att människorna lever upp till dygder, normer och moral som innebär att samhällesgemenskapen fungerar ännu bättre än när staten avsåg att lägga allt tillrätta.
Frihet kräver ansvarstagande.
För mig står liberalismen för friheten och konservatismen och kristendomen för ansvarstagandet. Ett ansvarstagande i frihet.
Men är det då inte bekvämare att överlåta ansvaret på stat och politik? Ja, det anser ju vänstern. Men jag hävdar i enlighet med Aristoteles att människans lycka ligger i tillfredsställelsen i att ha gjort skillnad.
Det kräver frihet och valmöjlighet. Solidarisk är vi bara när vi gör något av egen fri vilja. Tvång är inte solidaritet. Inte heller är det solidaritet att ge bort någon annans pengar (det är bara politisk maktlystnad och förmynderi).
Och det ska vara fullt lagligt tillåtet att inte ställa upp. Men då ska man vara på det klara med att man är ensam och ingen annan behöver ställa upp när man själv behöver stöd.
Det är att göra egna erfarenheter, ta konsekvenserna av sina beslut och lära sig av misstagen som är livets mening. Det är så, bara så, vi kan växa som människor. Och det är denna växt som ger oss tillfredsställelse — lycka, med ett annat ord.
Därför blir det så futtigt när de stora tidningarnas kultursidor bara ägnar sig åt debatt om debatten, utan att någonsin föra sjävla debatten — iallafall inte den liberala, konservativa och kristna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )