Dåliga eliter – och goda

I den här bloggen använder jag ordet elit synonymt med etablissemang. Elit är för mig de som har makt över organisationer och därmed över andra människors liv. Politiker, generaldirektörer, universitetens förvaltningschefer osv.
I vår tid utses dessa makthavare enligt allt annat än meritokratiska principer. Karriärer byggs på vänskapskorruption, fjäsk, politisk korrekthet, genom att aldrig stöta sig med någon, aldrig sticka ut, aldrig avvika och så på kvoteringsgrunder som kön och andra yttre faktorer som inte har ett skvatt med kompetens att göra.
Men jag ska nog enbart kalla dessa lycksökare för etablissemang, för någon elit är de ju faktiskt inte. De är i bästa fall mediokra tjänstemän som värnar sina revir.
Ordet elit ska jag nog reservera för det magasinet Axess senaste nummer handlar om — Eliternas reträtt — de riktigt begåvade. De som har stor kompetens på sitt område, och just därför inte heller någon makt i dagens Sverige (de är ju inte bäst på att vara inställsamma).
Det finns ingenting jag har så stor respekt för som människor som kan sin sak. När jag var partiaktiv blev jag ibland kallad ”elitist” eftersom jag gillade att lyssna på dem som i grunden kunde olika aspekter som politiken bara ytligt sveper över med krav, förslag och åsikter. Mitt svar var att jag har lika stor respekt för en hantverkare som gör sitt värv med stor skicklighet som jag har för en civilingenjör, företagsledare eller forskare. Det är kompetensen i sig det handlar om. Att man vet vad man håller på med och tillhör de allra bästa på just det.
I Axess tar författaren Torbjörn Elensky dock inte upp meritokrati, utan startar i bildningsidealet: Bildning ger tankefrihet:

Värdet av kritiskt tänkande brukar ofta framhävas. Men att tänka kritiskt är något annat än att ha ett relativistiskt sanningsbegrepp eller att slappt ifrågasätta alla auktoriteter.
Hur mycket behöver man kunna, innan man kan tänka kritiskt? Okunnighet, fördomar och önsketänkande kan visserligen imitera det kritiska tänkandets former på ett ytligt sätt. Men det verkliga kritiska tänkandet, som också vidmakthåller medvetenheten om sina egna vanskliga villkor, är mycket ovanligt. […]
Det är lätt att säga vad som inte är kritiskt tänkande, och vad som därmed inte lär en att resonera på ett relevant sätt: att välja bort tråkiga klassiker är inte kritiskt tänkande. Att däremot läsa de ”tråkiga” klassikerna och sedan förklara varför man tycker de är tråkiga och varför de inte borde ingå i undervisningen kan möjligen vara kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande bygger inte på smak och tycke, utan på kunskap. Det kräver arbete, många gånger tråkigt arbete och analys byggd på förståelse, om än kritisk, av det man analyserar.

Elensky vänder sig mot alla konspirationsteorier som sprids och ser dem som exempel på hur ytlighet, okunskap och förvirring ökar:

Att så många ungdomar väljer att inte tro på ”auktoriteterna” utan istället vänder sig till konspirationsteoretiker, som många gånger har en mer rigid världsbild än de bespottade vanliga auktoriteterna, är en olycka. Det visar att den antiauktoritära upprorstradition, som vårdats så länge i ungdoms- och populärkulturen, och som gjort att lärare inte klarar av att motivera varför eleverna faktiskt måste läsa både Iliaden och Hemsöborna och lära sig räknesätten också haft destruktiva följder.

Men detta är ju ett symptom, inte själva sjukdomen. Jag menar att ytligheten och okunskapen växer därför att incitamenten för att lära sig något ordentligt inte finns längre. Förr krävdes det att man pluggade för att man skulle kunna ta examen. Idag anses studenter kränkta om de får underkänt på en tenta. Det ställs inga krav längre. För att få ett bra jobb ska man känna rätt person, inte lägga ner sin själ på att bli så bra att man får det på grund av kunskaper.
Den som tar upp detta perspektiv i Axess är Nathan Shachar i Antielitismens höga pris:

Från det rimliga upproret mot titelfjäsk och bördsmarkeringar i samhällslivet halkade vi i ett dokrinärt förnekande av faktiska olikheter. Efterhand blev det kontroversiellt – på sina håll förbjudet – att alls resonera kring olikheter i begåvning, duktighet, böjelser och kön.
I vår gymnasielärobok – kring 1970 – fanns en artikel om meritokrati. Detta möjliga framtidstillstånd skisserades med stor oro, för att inte säga bävan. Efter att de orättfärdiga klassprivilegierna jämnats ut krusade redan nya ojämnheter den släta ytan. De duktiga, befriade från klassamhällets skrankor, skulle rent av kunna ta makten!

Ja, 1968-vänstern bär en stor del av skulden till att kunskap inte längre står högt i kurs. (Vill igen poängtera att jag för min del med kunskap inte bara menar teoretiska utan i lika hög grad praktiska.) När man inte längre belönar de mest dugliga, flitiga och begåvade i olika färdigheter, är människans natur sådan att då ger man faan i det. Och väljer lättjans lockelser framför slitets.
Chefredaktören Johan Lundberg skriver i ledaren Där eliterna har abdikerat:

Att forna tiders eliter och auktoriteter har abdikerat innebär inte nödvändigtvis att samhället blir mer pluralistiskt och mer tolerant mot olika divergerande åsiktsbildningar. Vad som har skett är snarare att en elit har ersatts av en annan, med minst lika rigida men betydligt mer otydligt formulerade regler om vilka idéer och åsikter som är comme il faut.

Ja. Vänsterns hegemoni, som tog de gamla auktoriterernas plats, utmanar man inte ostraffat. Allt som stör deras världsbild anklagas för högerextremism.
Problemet är att man behöver vidta radikala förändringar för att återställa bildningens traditionella överhöghet. Och detta i kamp mot förment radikala krafter, som nu slår vakt om sin makt.
De som värnar tradition, bildning och meritokrati måste bli revolutionärer — för att störta revolutionärerna från maktens kommandohöjder.
Här finns en del att tänka igenom. Bara därför att jag vill se meritokrati och incitament för excellens betyder det inte att jag tycker masskulturen, formad genom kommersiella framgångar, ska stämplas som ytlig och banal. Vilket Lundberg gör. Var sak har sin plats. Också lättsam underhållning behövs. Och kan det inte vara så att just därför att i på det kommersiella området finns incitamenten kvar — den som är dugligast på lättsamhet tjänar stora pengar. Det ökar masskulturens genomslag.
Därför är det dags att återskapa incitamenten för bildning och kunskap inom alla andra samhällssektorer. Meritokrati bör inte bara gälla inom kommersiell underhållning…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )