Terrorkriget över när muslimer ser jihadister som mördare och inte martyrer

Äntligen ställer en välkänd opinionsbildare i etablissemanget upp på denna bloggs mantra när det gäller terrorism och fundamentalism: muslimska ledare och muslimsk mainstream måste ta upp kampen mot radikaliseringen av islam.
Den välkände New York Times-kolumnisten och författaren Thomas Friedman skriver om fadern till kalsongbombaren som försökte spränga flygplan på juldagen, When muslim societies shaming suicide bombers as murder, not martyrdom:

Vi ältar om och om igen hur våra säkerhetssystem bröt ihop — vilket de gjorde — när [kalsongbombaren] kunde gå ombord på flygplanet. Men hans far [som varnade om möjlig attack] visar på något annat: ”Mitt klansystem, vårt samhällssystem, bröt samman. Min egen son hamnade under inflytande av en jihadistisk version av islam som jag inte erkänner och som jag fruktar.”
[I]ngen lag eller mur kommer att vara tillräcklig för att skydda oss om inte de arabiska och muslimska samhällena, varifrån självmordsbombarna kommer, reser politiskt, religiöst och moraliskt motstånd — vilket startar med att de skämmer ut självmordsbombarna som ”mördare” och inte ”martyrer”.
Jag hävdar: det krävs en hel by, ett helt samhälle. Fadern såg sig själv som en del av en global gemenskap, baserad på gemensamma värderingar, och det var därför han slog larm. Välsigna honom för det. Om inte fler muslimska föräldrar, religiösa och politiska ledare — samhället — är redo att offentligt fördöma självmordsbombningar mot oskyldiga civila kommer detta problem inte att upphöra.

Friedman påpekar att de flesta som dödas i terrordåd är andra muslimer. Och detta beteende kommer inte att upphöra förrän muslimska civilisationen tar avstånd från allt babbel om att det finns ”martyrskap” i att döda motståndare. Friedman skriver:

Det globala ledarskapet inom islam — typ Saudiarabiens kung och den internationella islamska konferensen OIC — tar sig sällan an jihadistiska aktioner och ideologi med samma engagemang, protester och demonstrationer som vi sett dem göra när det gäller exempelvis de danska Muhammedteckningarna.

Exakt. Det är här satiren visar hur viktig den är. Muhammedteckningarna avslöjar den muslimska världens gruvliga hyckleri i att med största hetta och upprördhet fördöma några stackars teckningar, medan man låter bli att fördöma urskillningslöst mördande i islams namn.
Vi ser detsamma i Sverige. När jag förra månaden medverkade i SVT-Debatt (se mer här) blev det uppenbart att när en icke-muslim kritiserade inslag i den muslimska världen, då intog svenska muslimer reflexmässigt jihadisternas försvar framför att försvara svenska samhällets demokratiska lagar och regler. Som muslimer ansåg de sig skyldiga att vara lojala mot andra muslimer framför ”otrogna” svenskar, även om man är född och uppvuxen i Sverige.
Muslimers blinda lojalitet till andra muslimer, hur illa de än uppför sig, är den styggelse som är terrorismens livsrum. Så länge den lojaliteten finns kommer jihadisterna inte att försvinna. Muslimska världen måste lära sig att icke-muslimer (”otrogna”) kan vara bra mycket bättre vänner än radikala muslimska ”bröder”.
Men den processen har knappt inletts. Inte ens i Sverige. Detta är, menar jag, ett större problem för muslimers integration i väst än terrorismen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )