Nyhetsankaret och journalistveteranen Bob Schieffer skräder inte orden om Obama-administrationens brister i kommunikationen med medierna, The Truth on Government Spin:
Inrikesminister Janet Napolitano blir hårt kritiserad eftersom hennes första reaktion på ”kalsongbombar”-fiaskot var att ”systemet fungerade”.
Vi borde inte ha blivit förvånade. Visst, hon framstår som lite löjlig nu när fakta kryper fram. Men hon följde bara PR-mallen i dessa tider av partisk informationshantering — för det första: bagatellisera problemet, för det andra: understryk det som inte gick fel, försäkra allmänheten att man undersöker saken, och viktigast, betona att ingen i någon position är ansvarig för felet.
Det är inte lögn, men det är inte heller sanningen — definitivt inte hela sanningen. Allt hon utelämnade var att be medierna respektera de inblandades personliga integritet.
(Åh, förlåt. Jag blandade ihop regeringens spinn med Tiger Woods.)
Här är skillnaden: Tiger kan anställa så många han vill för att framföra hans ursäkter. Det hjälper honom knappast, men det är hans egna pengar han spenderar.
När statens företrädare förolämpar oss med spinn, gör de det på vår bekostnad, resurser avsedda för att styra landet, inte för att hålla presskonferenser där man berättar vilket bra jobb folk på offentliga lönelistan gör.
Som vi lärde oss under Katrina, hjälper egennyttiga spinn vid första tecken på kris knappast situationen. Det gör saken värre, eftersom det blir svårare att tro på något som regeringen säger.
Verklig säkerhet bygger på tillit till och förtroende för regeringen. Det kräver sanningen, som måste offentliggöras från början, inte som en reservutväg.
Här finns en hel del att bita i för PR-strateger. Även om målet är att ge en så ljus bild som möjligt, inte minst som kontrast till mediernas egen bild — liksom oppositionens — som alltid tenderar att förstora brister, hot och risker, måste det som sägs från officiellt håll vara trovärdigt. Och där brister det ofta.
Jag kommer alltid att tänka på Winston Churchill när regeringars krishantering och PR-strategier diskuteras. Han försökte aldrig tona ner bristerna och hoten, inte ens hotet om att Storbritannien kunde gå under som självständig nation, utan använde dem som vertyg för att skapa stridsvilja. Han vände hoten och riskerna till utmaningar som kan och ska övervinnas. Effekten var att han på ett enastående sätt höjde moralen hos folket.
Mannen som var så kritiserad som ”krigshetsare” blev snabbt populär, mycket därför att Churchill inte ägnade sig åt spinn, åt bortförklaringar, åt att tona ner allvaret eller bagatellisera problem. Churchill sa som det var. Och genom att medge brister vann han omedelbart förtroende.
I vår tid har informationsflödet blivit besatt av prestige, så att regeringar inte vill medge brister som medier och oppositionen kan angripa. Men i denna prestigekamp glömmer man bort de verkliga mottagarna av informationen — folket.
(Andra intressanta bloggar om politik, krishantering, PR, media, medier, journalistik, mediekritik, USA, Obama, Vita huset, opinionsbildning)