Alliansens ställning

Svenska Dagbladet citerar på ledarplats denna blogg, i samband med att man kommenterar Svenska folkets betyg av nuvarande
regering jämfört med förra S-regeringen, Jämfört med Björn Rosengren är Maud Olofsson kunglig:

Näringsminister Maud Olofsson som i årets mätning, efter bilindustrins kris och all uppståndelse, faller till 2,7, klarar sig också ganska hyggligt. Jämför med socialdemokratiska föregångarna Anders Sundström, vars bottennotering var 2,2, och Björn Rosengren, som slutade vid 2,3. Ja, jämfört med deras är Maud Olofssons popularitet närmare kungahusets.

Per Gudmundson menar att den historiska statistiken inte ska användas som mätare inför september, men fortsätter:

Däremot kan den ju vara bra att ha i bakhuvudet när man pratar om hur missnöjda folk antas vara i frågor om socialförsäkringar eller arbetsmarknadsreformer. De tycks inte vara så missnöjda som vissa vill göra gällande – tvärtom klagade folk mer på de socialdemokratiska ministrarna.

Ja, en viktig och i mediegranskning ofta förbisedd faktor är vilka värdeord som används om en företeelse, exempelvis i vilken grad en regering är ”pressad”, hur ”missnöjda” folk är med den, etc. Det är här manipulationsmöjligheterna är som störst, eftersom det handlar om helt subjektiva omdömen. Det ligger naturligtvis i det röda blockets intresse att utmåla Alliansen som utsatt för ett så stort folkligt missnöje som möjligt. Kan man tillräckligt ofta måla denna bild via medierna, blir den uppfattad som sann.
Därför är det viktigt att finna jämförelsepunkter. Och då ger folkets betyg, som mätts på samma sätt i 14 år av Aftonbldet/Sifo, en mer objektiv bild.
Och den bilden säger att den förra S-regeringen hade en betydligt svagare ställning hos väljarkåren än den nuvarande. Det är ett helt annat besked än den som olika aktörer försökt blåsa upp under slutet av förra året.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )