På ett lunchmöte idag träffade jag Läkarförbundets vd Håkan Wittgren och han kom in på skillnaden mellan svensk primärvård och hur det är i de flesta andra länder: i Sverige är primärvården i huvudsak offentlig medan det normala i västvärlden är att denna grundnivå av sjukvårdssystemet drivs privat.
Särskilt intressant tyckte jag det var när han tog upp Norge, där man fram till 2001 hade en liknande organisation som vår. Men då raderades landsting/region (fylken) ur sjukvårdens organisation. Kommunerna och staten blev de enda offentliga nivåerna. Läkarna kunde välja mellan att bli anställda i kommunerna eller om de ville bli privatpraktiserande. 95 procent är nu privatpraktiserande.
I Norge finns därför inte det problem Sverige har med brist på läkare med fasta tjänster. SVT-programmet Uppdrag granskning visade i ett uppmärksammat reportage i höstas på avigsidorna med stafettläkare och hyrläkare. Reportaget utmålade Läkarförbundet som skurkar i det programmet, vilket ju är fel. Om kvalificerat yrkesfolk inte vill arbeta på vissa arbetsplatser (i klartext: arbeta i landstingen) är det arbetsgivaren som inte tar sitt ansvar. Landstingen har misslyckats med att skapa en arbetsmiljö där folk vill stanna.
Problemet med inhyrda läkare upphörde i Norge när primärvården blev privatdriven och man slapp fylket/landstinget/regionen som en tung byråkratisk överbyggnad.
Privata företag kan inte misshandla sin personal på det sättet som offentliga sektorn kan. Ett privat företag måste skapa goda villkor för att överleva. I privata företag är det självklart att man tar arbetsmiljön på stort allvar, eftersom man vill behålla sin kvalificerade personal.
I landsting och regioner finns inte detta ansvarstagande. De som läst mina alster (som denna) känner igen den här analysen. I min rapport om privata akutsjukhuset S:t Göran i Stockholm visade jag att även fackliga representanter gillade övergången från landstingssjukhus till privat sjukhus i börsnoterat bolag. Antalet beslutsnivåer minskade och fackföreträdarna kunde göra upp om lokala frågor med vd. Denne chef kunde snabbt säga ja eller nej. I det offentliga finns så många beslutsnivåer att man aldrig fick några svar.
Sedan två veckor, från 1 januari, måste ju också socialdemokratiskt styrda landsting införa vårdval för medborgarna (bloggen har ju nämnt Västernorrland). Men när ska vi avskaffa landstingen/regionerna? Som jag ser det finns det ingen vinst i att gå från landsting till regioner. Det skulle betyda att överbyggnaden finns kvar. Ta bort den, helt!
Sverige är ett så litet land att vi bara behöver två beskattningsnivåer: staten och kommunerna. Det regionala samarbetet är naturligtvis viktigt, men det bör ske mellan kommunerna. Då kommer det att begränsas till det samarbete som behövs, och inte för att skapa nya tjänster, nya kostnader, nytt slöseri. Ett gott sådant regionalt samarbete finns i Mälardalen.
Så, det dagens lunch lärde mig är att vi bättre behöver följa vad som händer i Norge. Inte minst är det intressant att Socialdemokratiska ikonen Gro Harlem-Bruntland var en drivande kraft bakom den nya privatdominerade primärvårdsmodell som Norge nu har. Tänk om någon sosse i Sverige kunde vara lika framsynt!
Se mer om Norges modell från hearing av Socialförsäkringsutskottet Vårdval i primärvården. (Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, vård, vårdval Stockholm, valfrihet, konkurrens, Norge,vårdval)