Långtidssjukskriven tog sitt liv

SVT:s Uppdrag granskning hävar att en kvinna som tog sitt liv, gjorde det därför att sjukförsäkringsreglerna skärpts. Men mina tankar gick i de banor som Sanna Rayman skriver i dagens ledare:

Ville man kunde man lika gärna se till det faktum att Mari-Louise enligt programmet gått in och ut ur långa sjukskrivningsperioder under cirka tio års tid och hävda att det som brutit ner henne är ett system där sjuka människor lämnats åt sitt öde – och då har hon ändå försökt ta sig tillbaka själv några gånger.

De många och långa år då Mari-Louise inte fick komma tillbaka i arbete kan ha urgröpt hennes livsvilja.
Men det är naturligtvis vansinne att utvärdera socialförsäkringssystemet, båda gamla och nya inslag, utifrån ett enskilt och tragiskt livsöde. Det är spekulation. Sådan bygger ingen god journalistik.
Rayman ifrågasätter också annan kritik mot de skärpta sjukreglerna:

De små myrsteg som [Aftonbladets Lena] Mellin kallar fiasko rimmar illa med tonläget i debatten. Hur kan reformen ha alla fel samtidigt?
Vi har alltså en förändring som går åt rätt håll – fast för långsamt. Regeringen får ömsom kritik för att ha stressat fram reformen, ömsom för att den inte ger tillräckligt snabb och stor effekt. Resultaten är otillräckliga, men samtidigt det grymmaste och mest omvälvande som drabbat folkhemmet? Hur går det ihop?

En god analys. När kritiken är så totalt splittrad och motsägelsefull är en inte saklig. Kritiken handlar om en känsla som finns hos vänstern, en känsla som är svår att förstå. Man vill behålla generösa regler, men vet att det är ekonomiskt omöjligt. Man vet att det svenska systemet är sjukt som leder till världens högsta sjukfrånvaro, men har svårt att acceptera att reglerna skärps.
Det finns en ambivalens, en kluvenhet mellan motstridiga känslor hos Socialdemokraterna och övrig vänster. Man är helt enkelt inte förmögen att stå för en rak egen uppfattning. Man har inte förmåga att fatta beslut. Man är rådvill. Vimsig.
Då är anfall bästa försvar. Anfall mot Alliansen och regeringens försök att få ordning — både se till att människor med arbetsförmåga kommer till baka till arbetsmarknaden och få ner kostnaderna som innebär att välfärden förblöder.
Men är Socialdemokraterna regeringsdugliga om de är rådvilla? Nej.
Det är en aspekt väljarna borde ha i bakhuvudet när vi nu går in i en valrörelse.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen