På Expressens debattsida skriver Roger Akelius att den medmänskliga kraften hos privatpersoner och företag ger bättre bistånd än statlig byråkrati, Utan Sida funkar biståndet bättre:
150 hjälporganisationer finns redan på plats i Haiti. Ericsson skickade snabbt volontärer och telekomutrustning för att få i gång telenätet. Astra Zeneca donerade antibiotika.
I lokala Röda korset-föreningar, inom Frälsningsarmén, inom Lions, inom religiösa föreningar samlas nu människor för att bidra till nödhjälpen. […]
För mig kändes det bra att kunna skicka min donation direkt till SOS Barnbyar på Haiti, den organisation som jag finner mest trovärdig.
Annat är det med skattepengarna avsedda för hjälp utomlands. Dem använder Sida, den statliga biståndsmyndigheten, som den själv vill. […] Myndigheten spenderar den helt sanslösa summan på tusen miljoner kronor på egen administration. Det gör inte ens de stora börsbolagen.
Ändå begär Sida nu ytterligare trettio miljoner för att utomstående konsulter ska reda upp dess redovisning.
Sida väljer dessutom ofta projekt som är politiskt styrda. Arbetare, tjänstemän, missionsvänner uppskattar mer om Sveriges bidrag går direkt till vård, skola och omsorg för behövande i andra länder i stället för olika märkliga politiska projekt.
Ja, jag förslog i En väg ut (Timbro 1997) att statens bidståndsbudget borde avskaffas och att medborgarna istället fick skatteavdrag för stöd till humanitär verksamhet. Då skulle biståndet verkligen vara ett utslag av solidaritet, inte av skattetvång.
Och biståndsviljan skulle då mätas i hur stora frivilliga bidrag svenska folket betalar: når vi upp i enprocentmålet? Detta mål skulle då fokusera på insamlingen, vilket är ett betydligt mer rationellt sätt att så på den målsättningen än dagens formulering — som handlar om att bränna en procent av BNP på vad som helst bara det kallas bistånd.
(Andra intressanta bloggar om Haiti,jordbävning, naturkatastrof, hjälporganisationer, politik, Sida, Röda Korset, välgörenhet, bistånd, biståndspolitik)