Varför tidsgräns i Afghanistan, men inte i Afrika?

Dagens Nyheter kommenterar president Obamas beslut om att kortsiktigt öka antalet soldater i Afghanistan, Minst dåliga valet:

[S]amtidigt finns det ingen som kan förvänta sig att västvärlden tänker upprätthålla det nuvarande engagemanget för all framtid. USA och dess allierade, vilket inkluderar Sverige, har befunnit sig i Afghanistan i åtta år. Det är inte märkligt att man efter en sådan lång period börjar diskutera ett tillbakadragande, vilket sätter press på den afghanska regimen att göra mer.

Varför kan ingen ”förvänta” sig att man långsiktigt stannar i Afghanistan?
Sverige och andra har drivit biståndsprojekt i Afrika som pågått i oändlighet. Vi satsar fler skattemiljarder än någonsin på bistånd och det trots att bistånd givits i ett halvt sekel. Varför talar ingen om att biståndet ska trappas av eftersom ingen kan ”förvänta sig” att man upprätthåller nuvarande engagemang i all framtid?
Insatserna i Afghanistan har ett uppenbart biståndspolitiskt mål: få landet på fötter. För det krävs att säkerhet ersätter laglöshet och krig. Därav betoningen på truppnärvaro. Men målet är ju detsamma som i alla andra biståndsinsatser.
Så varför denna brådska?
Nej, jag tycker att det är tvärtom så, att det finns ännu större skäl att vara långsiktig i Afghanistan än någon annanstans. Varför? Jo, i det landet och i den regionen har vi också ett säkerhetspolitiskt egenintresse av att lyckas: om fundamentalister hålls kort minskar risken för nya terrordåd.
Jag skulle vilja se Dagens Nyheter och andra som ojar sig över den utdragna närvaron i Afghanistan ägna lite mer kritisk granskning åt länder där vi långt mycket längre har bedrivit bistånd med tveksamt resultat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )