Icke-muslimer får bannemig kritisera islam

I förra inlägget, om SVT-Debatt, skrev jag att muslimer i Sverige inte ska känna sig träffade när helt legitim kritik riktas mot islamister och fundamentalister, så länge de inte är sådana själva. Jag borde tillagt att man självklart borde förena sig med oss som är starkt kritiska.
Istället väljer man att känna sig kränkt över att fundamentalistisk islam alls tas upp. Det var det faktum att jag som icke-muslimsk svensk kritiserar islam som mest upprörde miljöpartistiske riksdagsmannen Mehmet Kaplan, turkiska ungdomsförbundets ordförande Alev Akbas och muslimske aktivisten Fatima Doubakir.
De försatte sig reflexmässigt i en besynnerlig försvarsposition av islam i alla dess former. Jag försökte ju i både sändning och eftersnacket få dem att göra skillnad på islamister och sekulära muslimer, men de vägrade. De valde att hellre att gå till personlig attack på mig för åsikter jag inte har.
Det är inte bara en värdelös debatteknik, det för inte samtalet framåt.
Varför tar man inte avstånd från islamister, utan anser sig ha någon sorts lojalitet med dem när en icke-muslim riktar kritik mot hoten och våldet som utförs i islams namn?
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför vi inte kan föra ett kritiskt samtal om islam mellan muslimer och icke-muslimer. På samma sätt som jag tar avstånd från avarter i den kristna kulturen måste muslimer inse att de måste ta avstånd ifrån avarter inom den muslimska sfären.
Åter dyker frågan upp: När får vi se en muslimsk variant av ”Life of Brian”, där muslimer likt Monty Python-gänget driver med Muhammeds liv?
Man måste kunna ha distans till livet och religionen!
Här någonstans finns kärnan i den icke-befintliga dialogen mellan muslimer och icke-muslimer i Sverige.
Som vanligt var mina motdebattörer många, men i SVT-Debatt merdverkade också ex-muslimen och Aftonbladet-kolumnisten Nima Dervish, som hade många goda poänger. Men han representerar ännu, tycks det, ett mindertal.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , , , )