Journalisten Fareed Zakaria är allmänt respekterad, för att inte säga en guru i internationella journalistkretsar. Även jag håller koll på vad han skriver, eftersom hans analyser är initierade — om än vänster. Därför är han en indikator på vad vänsteretablissemangen tycker.
I Newsweek skriver Zakaria att Nixon borde vara Obamas förebild. Under rupriken The Post-Imperial Presidency (som är en pik till George W Bush) menar Zakaria att Obama i sitt tal om Afghanistan poängterat de kalla realpolitiska aspekterna genom att sätta upp ”tydligt avgränsade” mål:
Obama sa nästan ingenting om bredare mål som att sprida demokrati, försvara mänskliga rättigheter eller att understödja kvinnors utbildning.
Att inte tala om demokrati och mänskliga rättigheter är något som medievänstern jublar över.
Obama låter sig inte fångas av dessa George W Bushs idealistiska målsättningar. Det är coolt, det är smart, det är fiiiiiint — att inte offra något för utveckling i den fattiga världen. Journalistkåren applåderar när Obama, med Zakarias ord, ”nu sänker ambitionerna”.
Vem är det Barack Obama mest liknar med sin kalkylerande kyla i Afghanistan-talet härförleden? Fareed Zakaria svarar i klartext:
Mer än någon president sedan Richard Nixon har han noggrant fokuserat på att definiera amerikanska intressen.
Det är därför jag gillar Zakaria: han är ärlig. Han säger som det är. Amerikanska och svenska journalister jublar över Obama därför att han återgår till Richard Nixons kyliga realpolitik där endast en enda fråga ställs: ”Vad vinner vi själva på det här?”
George W Bush hade högre ideal, han ville se frihet spridas till de förtryckta. Det är enligt Zakaria och den globala journalistkåren ”extravagant”! Vi i väst ska bara bry oss om stabilitet för vår egen del. Hur det går med de där stackars satarna i övriga världen bryr sig journalisterna på Newsweek, New York Times, Dagens Nyheter, SVT, SR, TV4 mfl inte ett skit om.
Hurra för Nixon! utropar en enig journalistkår. Och Zakaria fyller i med:
[N]är Nixon tillträdde som president 1969 fanns 543.000 man amerikansk trupp i Vietnam. I slutet av hans första ämbetsperiod fanns det färre än 20.000 man kvar.
Hurra för Nixon! Han tog hem trupperna från Vietnam och lämnade sydvietnameserna åt kommunisternas öde. Skit i dom! Förtryck, förföljelse, fattigdom. Vad bryr vi oss om vietnamesernas lidande? Våra västerländska trupper drogs tillbaka.
Någonstans förstår Zakaria att detta egoistiska synsätt inte är helt och hållet ärofyllt. Han skriver, som ur sitt undermedvetna:
Obamas realpolitik kommer säkert att beskrivas som andefattig och likgiltig mot mänskliga rättigheter, demokrati och andra värderingar.
Men man kan inte kräva för mycket. Det är bättre att gå genom FN och andra multilaterala institutioner.
Det tar årtionden. Men vad gör det om hundra år?
Jag önskar att svenska journalister och andra kommentatorer som kritiserar Bush kunde vara lika ärliga i sin cynism som Fareed Zakaria. Då skulle skillnaderna i synsätt vara tydligare i internationell politik.
Jag skulle vilja höra dem säga sanningen: de längtar efter Richard Nixon och Henry Kissinger.
– – –
Se mer: jag påpekade just denna poäng för Göran Greider i SVT Debatt 2005: Bush – krigshetsare eller fredsfurste?
(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, USA, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, bistånd, George W Bush, Vita huset, demokraterna, Barack Obama, Nixon)