Christopher Hitchens om Stieg Larsson

I Vanity Fair skriver Christopher Hitchens om en annan vänsterman, Stieg Larsson och hans böker, The Author Who Played With Fire. Hitchen frågar sig hur en man från det trygga land vars varumärken är Volvo och Ikea kan skriva så ondskefulla historier:

Somliga frågar sig hur mycket av hans fiction — som röjer Sveriges mörka underström av fascism och sexuellt våld — som är fakta. […]
Ändå är det från detta samhälle, känt för sin trygghet från vaggan till graven, som Stieg Larsson trollar fram en detektivpar så motsägelsefullt att Sherlock Holmes och dr Watson framstår som tvillingar. Jag skriver ”trollar fram” eftersom Larsson också lutar sig mot det blodiga, gamla Sverige som hemsöktes av troll och älvor. […]
I Larssons universum är de onda trollen korrumperade svenska kapitalister, baltiska hallickar och människohandlare, blåögda vikingska nazister och annat nordiskt riffraff som kan ha haft sina skäl att ge sig på honom. […]
Den bästa ursäkt för hans sexfixering är att dessa seriemördare och torterare praktiserar en form av kapitalism och att deras brott skyddas av en pornografisk allians med en form av fascism, vars underhuggare utgörs av kriminella motorcykelgäng och narkotikasmugglare. Detta är inte enbart sex eller brottslighet — det är politik! […]
Men när han kommer till skurken i ”Män som hatar kvinnor”, en välförankrad finansman med namnet Wennerström, blir Larssons prosa plötsligt mycket piggare. Wennerström hade ägnat sig åt ”bedrägeri som var så omfattande att det inte bara var kriminellt, det var business.” Det är faktiskt en av de bäst formuleringarna genom alla tusen sidor.

Hitchens beskriver sedan Stieg Larssons band till kommunister och övrig vänster.
Själv tror jag ju inte det är detta skuldbeläggande av ”kapitalister” som är så kittlande med Larssons böcker. Det är ju enligt formulär 1A att skylla på ”kapitalister”, dvs individer som agerar egoistiskt för att tjäna pengar. Att beskylla den fria ekonomin för dessa människors brott, är som att ge fotbollen som sport skulden för huliganernas våld.
Och som sagt, det är inget nytt. Alla författare som vill framstå som intellektuella måste inta vänsterperspektiv.
Nej, det jag tror är Larssons framgång är, iallafall i den första boken, underdog-perspektivet. Den utsatta tjejen ger igen på egen hand, istället för att vara offer. Och det är knappast vänster, utan snarare bibliskt — öga för öga, tand för tand. Den vinklingen är mindre vanlig i kriminalromaner.
>(Andra intressanta bloggar om , , , , )