Anklagelser och påhopp kring statliga Vattenfall forstätter. För mig blir det allt tydligare att staten är en urusel ägare. Man kan inte sitta på hur många stolar som helst.
Som ägare av energibolag borde man satsa i lönsamma projekt, men staten har en massa politiska ambitioner att utveckla nya energislag som är svindyra. Att blanda dessa två motsatta mål i samma organisation är naturligtvis vanvett. De ska hållas isär. Utveckling och risk är en sak, konkurrensmässiga elpriser till kunder något annat.
Statligt ägande är också vanskligt för de politiker som ansvarar för all denna statliga företagsamhet. Har politikerna kontroll över vad bolagsledningarna hittar på?
Här är Vattenfall ett paradexempel.
I gårdagens riksdagsdebatt fångade näringsminister Maud Olofsson hela problematiken i en mening (anf 9):
Den stora frågan till Socialdemokraterna är: Varför analyserade ni inte den här frågan om ansvaret i Tyskland när ni köpte kärnkraften?
Visste statsminister Göran Persson och hans energiminister Thomas Östros att man pantsatte hela Vattenfall när man godkände affären?
Varför är Thomas Östros så tyst i den här debatten, han som annars så gärna går till personangrepp mot ministrarna?
Maud Olofsson kan naturligtvis inte göras ansvarig för ett juridiskt bindande avtal som ingåtts före det att hon tillträdde som statsråd. Det ansvaret har Thomas Östros.
Men medierna går som vanligt Socialdemokraternas ärenden och vägrar att kritiskt granska S-politiker.
Är det någon som ska ställas vid skampålen är det Thomas Östros!
Se mer: DN, SVD, AB, DN2 (Andra intressanta bloggar om politik, statligt ägande, Vattenfall, ägande, äganderätt, energipolitik, Thomas Östros, Socialdemokraterna, ekonomi, företagande, Centerpartiet, Maud Olofsson, Alliansen, regeringen)