Sarah Palin snart populärare än Barack Obama

Nu bekräftar vänsterlutande tidningen Los Angeles Times det flera av mina amerikanska läsare sagt, att Sarah Palins popularitet växer dramatiskt när amerikanerna känner att Obama inte hade någon förändring att komma med, annat än ökad statsmakt. I artikeln Sarah Palin vs. Barack Obama: The approval gap silently shrinks to a few points skriver tidningen:

Oberoende av vilken mätning man läser eller hur frågorna ställs, går de inte komma ifrån att presidentens popularitet 307 dagar in på mandatperioden sjunker till 48-49 procent och att han inte hämtar igen popularitet efter många positiva resor såväl utrikes som inrikes.
Däremot rider Palin fram på en våg av publicitet och enormt intresse för hennes nya bok, ”Going Rogue”, vilket ger henne förtroendesiffror på 43 procent enligt ABC … En mätning ger henne hela 47 procent.

Sarah Palin gör inte som etablerade politiker brukar. Hon säger vad hon tycker. Hon hoppar av som guvernör i Alaska när hon ansett att hon genomfört de betydelsfulla reformer som hon gick till val på.
Alla ”experter” skakade på huvudet. Avgå? Hur kan hon? Det innebär att hon avsäger sig en god plattform för en fortsatt karriär i den nationella amerikanska politiken.
Men amerikanska folket förstår hur hon tänker. Folket bryr sig inte om att etablissemanget krampaktigt brukar hänga sig kvar vid prestigefulla titlar. Sarah Palin har efter sitt för politikervärlden chockartade avhopp ökat sin popularitet.
I Sverige har vänstermedier fått sätta bilden av henne, men jag håller fast vid det jag skrev i bloggen ett halvår innan John McCain utsåg henne: Kvinna som John McCains vicepresident?
Amerika är just nu något identitetslöst, man har ingen gemensam berättelse om vad den stora uppgiften i samtiden är. Den oroliga och vilsna opinionen nu påminner om tiden under Jimmy Carter. Det som gjort att Ronald Reagan blivit så stor, är att han gav Amerika en uppgift och uttolkning av vad 1980-talet handlade om: begränsa statsmakten, öka friheten och utmana kommunismen på allvar.
Reagan bröt därmed den statliga expansionen som pågått sedan Franklin D Roosevelts tid. Reagan talade om frihet i vardagliga termer som ingen tidigare gjort och han bröt med den defensivt avvaktande hållningen mot Sovjet som dominerat utrikespolitiken sedan andra världskriget.
Vad Amerika behöver nu är ett lika tydligt ledarskap som tar sig an nutidens problem.
Sarah Palin kanske har förutsättningar att bygga en folklig utmaning mot den offentliga expansion som tagit fart igen. Också utrikespolitiskt behöver USA skapa sig en bild av sin egen roll i världen. På ingen av dessa punkter har Barack Obama visat något ledarskap. Han följer minsta motståndets lag — knappast förnyelse, och definitivt inte i enlighet med hans valslogan om ”Yes, We Can!”
Att hon underskattas, inte minst i Sverige, står klart. Men jag är inte övertygad om att Palin kan fylla denna stora ledarroll. Framför allt har hon inte börjat bygga upp en imponerande stab av rådgivare. Så vi vet inte om hon faktiskt tänker ställa upp inför presidentvalet 2012. Och det första kravet för en framgångsrik president är att kandidaten verkligen vill göra allt jobb som krävs för att nå dit.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,)