Ett intressant säkerhetspolitiskt seminarium pågår fortfarande med Folk och Försvar. Frågan i fokus är Natos artikel 5 som kräver att medlemsländerna solidariskt ställer upp på andra medlemmar om de blir attackerade.
Säker solidaritet?
Det är rubriken på seminariet där forskarna Karl-Heinz Kamp och Gunilla Herolf diskuterade hur trovärdig solidaritetsförklaringen i artikel 5 är. Konflikten går inte mellan nya och gamla Nato-medlemmar, eller mellan stora och små, utan grundar sig i olika säkerhetspolitiska analyser beroende på ländernas geografiska läge.
Portugal bekymrar sig inte över Ryssland, medan de baltiska staterna i högsta grad gör det. Och balterna känner sig övergivna av USA:s nya administration. Andra östeuropeiska stater är oroliga över vilken Obamas strategi egentligen är i relationen till Ryssland.
De följande föredragen fokuserade just på Ryssland och säkerhetspolitiska utvecklingen i norra Europa. Fredrik Westerlund vid FOI konstaterade att tröskeln för militärt våld har sänkts från rysk sida (Georgienkriget). Hotet ökar också med den ökande ryska militära förmågan. Dessutom har förutsägbarheten minskat eftersom Ryssland skaffar sig rörligare förband som snabbt kan flyttas. Förvarningstiden har alltså blivit kortare vid en eventuell kris.
Estlands förre försvarsminister Hain Rebas frågade sig varför Ryssland förstärker försvaret just på andra sidan om gränsen till de baltiska staterna. Förbanden uppgraderas, beväpningen moderniseras och övningar hålls alldeles vid gränsen. Det är inte svårt att gissa skälet.
Han, liksom Riina Kaljurand vid försvarsforskningsinstitut i Tallin, pekade på att Lettland alltmer hamnat i ryska händer. Estland har nära kontakter med Sverige och Finland. Litauen har stöd från Polen. Men därimellan ligger Lettland. Kaljurand sa att man talar om “Gazpromisering av Lettland”.
Överste Bo Hugemark frågade om det svenska försvaret är trovärdigt när man talar om att ge solidarisk säkerhet till sina grannar, inkl Baltikum. Finns de militära resurserna, finns den operativa förberedelserna och finns den politiska förankringen?
Han hamnade i diskussion med representant för försvarsmakten som menar att Sverige inte ensamt ska hjälpa Baltikum i krigsläge, på vilket Hugemark svarade: nej, men vi finns närmast och förväntas ingripa först, till dessa andra stridskrafter kan komma på plats.
En öppen och nödvändig diskussion, tänker jag. Och så frånvarande i svenskt samhällsdebatt. De här frågorna vill varken medierna eller ansvariga politiker diskutera. Man sopar problemen under mattan. Och nöjer sig med de fiiiina söndagstalen om solidaritet.
Men det är ju farligt att ge sken av att man tänker vara solidarisk om man sedan inte ser till att ha kapacitet att vara solidarisk i handling.
Man måste ju kunna backa upp det man säger i ord med praktisk handling.
Jag tycker den solidaritetsförklaring som Sverige tidigare i år antagit är bra. Och det är något märkligt att detta historiska beslut av riksdagen uppmärksammats mer internationellt än på hemmaplan, som Johan Reader vid försvarsdepartementet konstaterade.
Men kan Sverige backa upp den helt riktiga ambitionen om solidaritet i säkerhetspolitiken med handling? Det är den fråga som hänger kvar i luften.
Försvarsmaktens utvecklingschef Michael Moore menade, från golvet, att vi inte ska jämföra nuvarande/framtida försvarsförmåga i gamla termer, som bataljoner. Det leder fel, eftersom villkoren är helt annorlunda. Istället menade han att vi borde jämföra med exempelvis Storbritanniens stridskrafter idag.
Det tycker jag var en mycket god idé. Det tycker jag försvarsmakten eller försvarsdepartementet omedelbart borde göra. I den omvandling som försvaret genomgår som en följd av förändrade globala villkor, behöver vi — i meningen svenska folket — kunna uppskatta hur vårt land ligger till i jämförelse med andra.
Då kan vi få en bättre uppfattning om hur läget ligger och vad som behöver ske.
Sedan måste också det politiska ledarskapet i Sverige förklara varför vi är i Afghanistan. Karl-Heinz Kamp poängterade att Afghanistan på inget sätt är ett misslyckande. Det är unikt att en allians av ett 30-tal länder har trupper på plats i en operation som pågått i sju år. Det demonstrerar en enorm uthållighet och starkt ansvarstagande.
Så sant. Men hemmaopinionen sviktar i flera länder. Det politiska ledarskapet har varit dåligt på att förklara att vi dels strider i solidaritet med det fattiga afghanska folkets rätt till utveckling och frihet, dels i vårt eget intresse. Om talibaner, al-Qaida och andra fundamentalister får en fristad i Afghanistan igen kommer de att kunna ägna sina krafter åt att ta över Pakistan och dess kärnvapen.
Vill vi slippa kärnvapenkrig är insatserna i Afghanistan ett lågt pris att betala, även för dem som skiter i om flickor får gå i skola eller inte.
(Andra intressanta bloggar om politik, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Finland,säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, Afghanistan, fundamentalism, islamism, terrorism, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter)