Vi kan i dagens tidningar läsa om ett frostigt möte mellan Barack Obama och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Vita huset. SVD/TT skriver om Tyst om Netanyahus Obamavisit. Det tillhör ovanligheterna att den amerikanske presidenten inte visar sig med sin gäst. Uppenbarligen har Obama inget att säga. Reuters rapporterar samtidigt om en nöjd premiärminister, Netanyahu upbeat about Washington talks with Obama.
Netanyahu har helt enkelt manövrerat skickligare än Obama i det synnerligen komplicerade diplomatiska spelet om fredsförhandlingar i Mellanöstern.
Redan innan mötet dem emellan skrev Washington Post om hur amatörmässigt president Obama och utrikesminister Hillary Clinton agerat i Mellanösternfrågan, Administration missteps hamper Mideast efforts.
Artikeln ger den bästa sammanfattning jag läst om det aktuella läget efter det att Barack Obama i stor iver gjorde utspel som krävde totalt stopp för byggarbeten i israeliska bosättningar. Tidningens reporter Glenn Kessler skriver:
Obama-administrationens största misstag, säger flera analytiker, var att av Israel kräva frysning av bosättningarna i ockuperade områden. USA har aldrig legitimerat bosättningarna, men Obama intog en ovanligt tuff ståndpunkt. Man vägrade kännas vid en oskriven överenskommelse mellan Israel och Bush om att begränsa tillväxten i bosättningarna, när Clinton ledde kraven på total frysning av byggverksamheten. […]
Men som en följd av den hårdare amerikanska retoriken har palestinske presidenten Abbas meddelat att han inte tänker inleda förhandlingar förrän byggverksamheten stoppats. När USA då mötte israelisk opposition verkar man ha backat från sitt krav om totalstopp […] Under tiden hamnade Abbas i politiska problem på hemmaplan […] När Clinton mötte honom och försökte pressa honom att acceptera begränsade israeliska byggplaner för att kunna starta förhandlingar, vägrade han. […]
Elliot Abrams, tidigare medarbetare i Vita huset och fredsförhandlare, säger att det finns inga tydliga skillnader mellan Bushs avtal och den överenskommelse som Clinton hävdar vara ett exempellös framsteg. ”Det är i realiteten samma överenskommelse som vi hade 20 januari”, säger han.
Istället för att kräva ett orealistiskt totalstopp, menar Abrams, kunde Obama ha gjort Bush-överenskommelsen offentlig, och noterat att Israel inte lever upp till den och krävt att ingångna avtal ska hållas. ”Istället har vi haft nio månader av nonsens”, säger han. ”Varken palestinierna eller israelerna vet längre vad USA står för”.
Just så. Obama-administrationen är riktiga amatörer i jämförelse med Bush-administrationen. Även om mycket inte gick så smidigt som Bush ville, särskilt de blodiga striderna i Irak 2004-2007, så hade Bush målet klart och alla ansträngningar strävade mot detta mål. Och framgångarna är historiska: Irak är inte längre världens farligaste oroshärd, 25 miljoner irakier förtrycks och mördas inte längre av en blodig tyrann, och det är inte alls omöjligt att Irak kan bli den frihetliga och demokratiska förebilden för regionen som Bush tänkt sig.
Om man sätter höga mål, måste man vara beredd på motgångar på vägen. Men det är resultatet som räknas.
Vilka mål har Obama satt upp? Hur har han agerat? Av det som här framgår spelar han bort framgångar som Bush redan uppnått, i en amatörernas julafton. Och för att dölja företrädarens framgångar, tycks det. Hur småsint är inte det?
Se också: Have Obama’s Demands Stalled Israeli-Palestinian Talks?, Abbas Threat to Quit May Leave Israel And U.S. Without Partner(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Abbas, Hamas, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, islamism, islam, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, USA, Barack Obama)