Medierna förtjänar beröm i Ghezali-fallet

Idag hade jag kunnat få ge svenska medier beröm, för omväxlings skull, i radioprogrammet Studio Ett. Meningen var att jag skulle debattera med advokat Peter Althin om hur mediebevakningen sett ut i fallet med Mehdi Ghezali. Detta med anledning av Althins debattartikel idag (se mer i bloggen nedan).
Men varken Peter Althin eller hans kollega vågar ställa upp i direktsänd radiodebatt.
Min uppfattning är att medierna var väldigt pro-Ghezali medan han satt på Guantanamo. När han kom hem var medieuppståndelsen stor och Ghezali använde medierna för sin sak.
Men ganska snart började medierna ställa frågor till Ghezali, och då drog han sig snabbt undan. Nu i höstas har han återigen gripits i Pakistan, denna gång med två andra personer som tidigare varit gripna i Somalia, ett annat känt och farligt tillhåll för terrorister.
Kriminaljournalistik som sådan är mycket problematisk, eftersom man inte vet vad som är sant och inte. Advokat Peter Althin var inte med på Ghezalis resa till Saudiarabien och vidare mot provinsen Waziristan i Pakistan på gränsen till Afghanistan, och därför framför han bara rena spekulationer i sin debattartikel. Althin vet inte vad som är sant och falskt i det Ghezali berättat för honom.
Varför ska inte spekulativa frågor som är kritiska mot Ghezali få ställas, om Althin får framföra spekulationer till Ghezalis fördel?
Massmedierna har presenterat den bild Ghezali velat framföra, men man har också — helt riktigt och rimligt — ifrågasatt den bilden, och ställt frågor om motiv.
Ghezali har blivit en offentlig person eftersom han och hans försvarare i åratal använt medierna i Ghezalis personliga syften, att bli fri. När han så blev fri är det fullt logiskt att fråga Ghezali om vad han haft för sig.
En misstänkt i domstol som inte sökt mediebevakning borde kunna slippa att träda fram i offentligheten. Men Ghezali har valt att göra det. Då får han också stå ut med att medierna både ger en för honom fördelaktig bild, och att man sedan ställer kritiska frågor.
Det har också diskuterats om advokater åt klienter ska skriva debattartiklar i tidningar. Deras uppgift är ju att företräda en part, som i sitt eget intresse kan ljuga upp över öronen. Att då en känd advokat ger legitimitet åt detta möjliga ljugande kan man finna problematiskt. Men jag är inne på följande tankegång: En advokat som skriver åt sin klient har en tydlig roll, och om rollen framgår i debattartikeln borde det vara okej att en respekterad advokat förmedlar möjliga lögner och grova faktafel. Vi läsare kan ändock göra vår egen trovärdighetsbedömning. 
Men denna ”varudeklaration” måste vara mycket tydlig, annars är vi ute på ett riktigt gungfly där det blir okej att sprida totalt ogrundade rykten som om de vore sanningar.
Och när en advokat skrivit en partsinlaga borde han, som i fallet med Peter Althin, ställa upp på direktsänd radiodebatt med dem som har kritiska frågor om hans klient. Här brister Althin. Han nöjer sig med att fläka ut möjliga lögner i landets största tidning — utan möjlighet att bli motsagd.
Frågan dyker då upp om inte säkerhetspolis och åklagare måste ut på banan och i debattartiklar presentera bevis som visar att den misstänkte ljuger och far med osanning.
Här blir det plötsligt mer problematiskt. Ska statens myndigheter bedriva process i medierna mot enskilda medborgare?
Nej.
I en rättsstat är det inte den allmänna opinionen som ska avgöra, utan landets lagar. Och att lagföra någon sker bäst i ordnade former i en rättssal.
Därför har advokater ett tungt ansvar när de går ut i medienra i enskilda fall. De går i bräschen för att deras klient blir uthängd. För om en partsinlaga framförts i medierna, då är det omöjligt att stoppa motpartens perspektiv.
I fallet Ghezali gäller inte det, eftersom han redan var en offentlig person, och ska behandlas som en sådan. Därför ska han, precis som alla andra kända och omskrivna personer ställas till svars i den offentliga debatten för hans agerande.
Om Peter Althin är ute efter censur har han hoppat i fel tunna. Det är snarare han själv som bidrar till att strålkastarljuset hamnar på Mehdi Ghezali och vad han egentligen haft för sig under resorna till världens mest terroristtäta regioner.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )