Invandringen kostar – frågan är varför?

Förr fanns ingen välfärdsstat i Sverige. När invandrare kom var det för att arbeta och utveckla vår industri. Invandringen har haft stor betydelse för svensk utveckling. Ingen kan säga emot.
Men sedan välfärdsstaten och dess bidragssystem etablerats har invandrare istället fastnat i bidragsträsket. 
Det är dock väldigt svårt för etablissemang av olika slag att erkänna detta. Man förtiger sanningen. Och det är, anser jag, en större grogrund för Sverigedemokraternas framgångar än något annat.
Svenska Dagbladets ledare idag är ett undantag. Där sägs det alla vet, men som det är tabu att ta upp, Invandringen bör inte innebära sju svåra år:

Omkring var fjärde invandrare har efter nio år i Sverige fortfarande inte hittat sitt första jobb. De uppgifterna förklarar varför professor Jan Ekberg nyligen i ”Invandringen och de offentliga finanserna – en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi” kunde konstatera att invandringen har inneburit en belastning på svensk ekonomi de senaste decennierna.
På grund av det låga deltagandet i arbetskraften blir inbetalningar i skatter och avgifter betydligt lägre än utbetalningar för bidrag och ersättningar – någonstans mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor per år, för att vara konkret.

Skall det vara så svårt att säga detta? Och än har jag inte hört någon etablerad politiker utgå från denna sanning när man talar om invandring och integration. Man förtiger. Och därför talar man heller inte om vad som behöver göras för att ändra situationen. Se där, ytterligare en förklaring till varför Sverigedemokraterna växer. De har sina förslag på lösningar av problem som andra förnekar och förtränger.
Sverige får högsta betyg i EU-studier om invandrares tillgång till arbetsmarknaden, skriver Per Gudmundson. Det är alltså inte rasism, främlingsfientlighet eller andra hinder som gör att invandrare inte kommer i arbete. Förklaringen är att de som kommer till Sverige gör det som flyktingar, sådana som ser sig som eller betraktas som offer som det är synd om. Dem som man inte kan ställa krav på:

De som invandrar på grund av skyddsbehov, och deras anhöriga, är som regel mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Det är inte helt lätt att åtgärda. En inblick i hur det kan se ut gavs när Borlänge kommun kartlade de nyanlända vuxna förra året. 53 procent var analfabeter.

Sverige agerar som hela världens socialbyrå. Vi tar emot dem med problem, medan invandrare med idéer, energi och entreprenörskap — de som kom till Sverige under tidigare århundraden — nu flyttar till USA.
Detta måste diskuteras. För Sverige är det sämsta tänkbara landet för analfabeter och lågutbildade. Vi har ju bestämt oss för att konkurrera på den globala marknaden med högteknologi, och inte med låga löner.

Vi har en svag tjänstesektor och saknar den typ av lågkvalificerade och lågbetalda jobb som krävs för att öppna arbetsmarknaden för dem. Företagande möter stora och dyra hinder.

Det Gudmundson visar är att svensk politik på två viktiga samhällsområden agerar på direkt kollisionskurs med varandra. Vi tar emot de mest outbildade invandrarna, men har en arbetsmarknadspolitik som utgår från att vi har den allra mest kvalificerade och välutbildade arbetskraften.
Det går inte ihop!
När ska partierna ta upp verklighetens problem? Det kan väl inte vara främlingsfientlighet att ta upp fakta och diskutera de villkor som faktiskt gäller?
På detta område har nuvarande riksdagspartier abdikerat. De blundar för verkligheten och låtsas som att den inte finns.
Det är detta som ger Sverigedemokraterna deras framgångar. De ser! De diskuterar.
För mig är det obegripligt varför inte övriga partier slutar behandla invandring som något som är absolut tabu, något som ska tigas ihäl med klyschor som fördummar och föraktar fakta.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen