Allt fler längtar tillbaka till George W Bush

Den bästa analys av Barack Obamas presidentskap som jag läst så här långt står Daily Telegraphs USA-korrespondent Toby Harnden för i Bloodless President Obama makes Americans wistful for George W Bush:

Som tecken på att Obamas smekmånad verkligen är över, har jag senaste veckan börjat höra de första uttrycken för längtan efter Bush. ”Jag trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det”, berättar en demokrat för mig. ”Men Obama får mig att komma ihåg att med Bush visste du åtminstone var han stod.”
När Bushs republikanska parti förlorade mellanvalet 2006 var det presidenten själv som klev fram och förklarade att hans parti hade förlorat. Efter tisdagens demokratiska förlustval […] agerade Obama som om ingenting hade hänt. […]
Det var senator Mark Warner (demokrat) som fick medge att hans parti ”fått stryk”. I tre dagar förblev Obama tyst om valresultatet medan hans rådgivare skyllde förlusterna på lokala faktorer som inte hade med presidenten att göra. Och tänk att det var Bush som alltid anklagades för att vägra ta in fakta. […]
[Efter torsdagens terrordåd på Fort Hood] var den elegans som alltid kännetecknat Obamas tal om sig själv helt borta. Frånvarande var också varje tecken på presidentens empati med familjerna och kamraterna till de mördade.

Ja, frånvarande är nog en passande beskrivning av Barack Obama.
Och nu börjar fler se det jag ansåg var styrkan hos George W Bush: han sa det han menade, och menade det han sa. Han ryggade inte tillbaka för tuffa beslut. Och han tog på sig hela ansvaret för dem. Inga undanflykter, inget trams.
Obama försöker fly undan ansvar, skyller ifrån sig och försöker kringgå svåra beslut.
Jag ska inte säga ”vad var det jag sa”. Inte än. Likt Bill Clinton efter sin olyckliga start, har Obama chans att lägga om sin politik och samarbeta med republikanerna. Och Obama kan lära sig att bli mer lik George W Bush…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,)