Man läser Max Weber i Teheran

Sociologiprofessor Charles Kurzman skriver i The Chronicle om att den växande oppositionen i Iran läser Max Weber och om hur den totalitära regimen åtalar akademiker i statsvetenskap och humaniora för att leda en kontrarevolution mot islamismen med Max Weber som huvudinspiration, Reading Weber in Tehran.
I en skenrättegång tvingas en statsvetare ”erkänna” att sociologen och liberalen Max Webers teorier om att samhället består av flera olika sfärer inte stämmer för Iran. Det står att läsa i domstolsprotokoll. För enligt islam finns inte olika sfärer, utan bara en: islam dikterar villkoren för såväl staten som privatlivet.
Åtalen mot akademiker har blivit fler efter protesterna mot det riggade valet 12 juni. Professorer misstänks för att ”hjärntvätta” studenterna ”med västvärldens värderingar”. I artikeln rapporteras:

[Den andlige ledaren, ayatollah Ali] Khamenei kallar professorer för ”befälhavare” vid frontlinjen för ”mjuk krigföring” — termen som de hårdföra islamisterna i Iran använder för att beskriva västvärldens försök att övertyga och organisera iransk ungdom. Professorer, säger han, har ansvar för att undervisa sina stundenter i att undvika västliga influenser, och begränsa sina ”diskussioner” i vetenskap och humaniora till ”kvalificerade personer inom säkra ämnesområden”. Att göra annorlunda, säger Khamenei, riskerar att ”skada samhället”.

Denna retorik har resulterat i hårdare granskning av universiteten. Artikelförfattaren skriver:

Max Weber är inte ensam om att skuldbeläggas för oroligheterna i Iran. Andra sociala teoretiker som Jürgen Habermass […] har också anklagats för att ”hota nationella säkerheten och undergräva samhället”. Det som förenar dessa akademiker [som det islamistiska styret är rädda för] tycks vara deras uppfattning om att ett oberoende civilsamhälle, bortanför statens kontroll, är nödvändigt för utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter.
Denna utgångspunkt är särskilt uttalad i Habermas koncept om den publika sfären: yttrandefrihet i utbyte av idéer mellan autonoma institutioner och individer. Där den publika sfären är svag, blir samhällen socialt sårbara för en dominerande statsapparat — en insikt som Habermas lånat från Weber

Det säger sig självt att ett totalitärt styre blir livrädd för samhällsteorier av det här slaget. Det undergräver deras monopol på makt.
Men särskilt märklig är egentligen inte kritiken. Också socialister i väst avskyr tanken på att man ska separera politik i staten från civilsamhälle, vetenskap, konst mm (se mer: Hans Zetterberg). Om dessa är jämbördiga sfärer som har sin egen inre dynamik och logik, förlorar politiken överhögheten. Och i ett sådant livskraftigt samhälle finns inget utrymme för utopier — som socialism och islamistisk fanatism — som vill styra över alla samhällets delar.
När jag läser och skriver om detta, ser jag plötsligt en förklaring till att Mona Sahlin, Socialdemokratin och partierna till vänster bjuder in Hamas och Hizbollah till sina demonstrationer. Man har ur Webers perspektiv samma totalitära synsätt och samma fiende: västvärldens liberalism och konservatism. Och som Janne Guillou lärt vänstern: fiendens fiende är min vän. (Kanske ett synsätt han i sin tur lärt sig av KGB…?)
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )