Vilket är Jimmie Åkessons uppsåt?

Vad tycker du om Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet, frågar flera läsare i mejl. Ja, låt mig först strikt begränsa mig till den 4.700 tecken långa artikeln.
Ur internationellt och anglosaxiskt perspektiv är texten inte märklig eller utanför mainstream. Många kända akademiker, författare och intellektuella har skrivit och analyserat ungefär på det sätt som Åkesson gör:
Filosofen och professorn Francis Fukuyama har kritiserat mångkulturalismen, liksom förre holländske parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali och kanadensiske författaren Irshad Manji. Syrienfödde professorn Bassam Tibi har i Der Spiegel sagt att ”européerna har slutat försvara sina värderingar”. Obama-supportern och författaren Andrew Sullivan har varnat det liberala Europa för att begår självmord genom att stämpla kritik mot fundamentalistisk islam som rasism. Den välkände kolumnisten James Pinkerton har skrivit, ”Let’s be honest: Multiculturalism can kill a nation”.
Brittiske författaren Melanie Phillips menar att medierna sedan Rushdie-affären ägnar sig åt självcensur om islam. Den indienfödde författaren och programledaren Kenan Malik menar att vänstern i väst av hänsyn till islam överger upplysningen. Amerikanske författaren Bruce Bawers nominerades till bokpriser för ”While Europe Slept: How Radical Islam is Destroying the West from Within”. Vänsterintellektuelle Christopher Hitchens menar att ”liberala samhällen gör sig medskyldiga till sin egen undergång” genom att inte försvara upplysningens värderingar mot islamism.
Jag menar alltså att de hårda orden mot Åkessons artikeln i Sverige är grovt överdrivna (återigen – jag talar nu enbart om de 4.700 tecknen i artikeln). 
1) Rasism? De som säger det är inte medvetna om att islam är en religion som praktiseras i många olika etniska grupperingar. Muslimer är inte en ras, vilket Jan Hjärpe borde veta.
2) Hets mot folkgrupp? Jag slår vad om att artikeln inte åtalas, än mindre fälls. Åkesson hotar inte och uppviglar inte till mord och våld.
3) Sakfel? Ja, när Åkesson ska precisera sig blir det tokigt, han är lika dålig på att läsa på som andra politiker.
4) Förslag? Inga. Det enda Åkesson skriver är: ”jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år”. Och med trend menas mångkulturalism.
Det är just därför att artikeln mest är en analys av hur Åkesson ser på samhällsutvecklingen, illa underbyggd när det gäller exempel och utan konklusioner i konkret politik, som den blir så svårbedömd. Därför är det lätt att falla tillbaka på Sverigedemokraternas image sedan tidigare.
Och partiets ursprung gör mig illa till mods. Man säger sig ha gjort upp med våldet — där man ju liknat islamistiska fundamentalister — och föraktet för dem man kallat ”svaga”. Men här är jag inte övertygad. Den fråga som hänger kvar hos mig när jag läst artikeln, är vilket uppsåt har Åkesson och Sverigedemokraterna? Vart vill de komma? Vill man endast bredda en alltför smal svensk mainstreamdebatt? Eller är den rumsrena framtoningen bara en mask?
Dessa frågor har vi inga svar på. Och det är därför som det politiska Sverige med hårda ord tar avstånd från Åkesson, eftersom de inte främst dömer ut artikeln utan det man anser att han och SD står får.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):

— De har ett intresse, och det är göra skillnad på människor, skapa ett vi-och-dom-tänkande, misstänkliggöra de som är ”dom”, och på det sättet lägga grund för en politik där ”dom” ska börja skickas ut eller avvisas.

Vice statsminister Maud Olofsson (C):

— Har man starka rötter i den svenska traditionen behöver man inte vara orolig för det som är nytt. Det är nya tider nu med människor som reser över gränser och möter varandra. Jag är trygg, inte orolig, när andra kommer och vidgar mina vyer.

Det olyckliga är att Reinfeldt, Olofsson och andra stannar vid fördömanden.
Vi behöver en seriös diskussion i fråga om multikulturalismens och integrationens misslyckande.
Eller som en läsare skriver:

Om man vill stoppa SD så hjälper det inte att ilsket och högljutt fördöma Åkesson utan man måste diskutera sakfrågorna och bilda opinion. Vilket parti vågar kliva fram och ge ett ansikte till alla de muslimer, kristna och ateister i Backa och Rosengård som är fly förbannade på ungdomsterrorism som accepteras av det ”etablerade” samhället? Vem står upp för laglydiga invandrare, muslimer och svenskar?

Som jag ser det har de etablerade partierna skapat en farlig polarisering där man på ena sidan blundar för problemen och tror sig kunna tiga ihjäl dem, och på den andra låter Sverigedemokraterna ensamma beskriva och uttolka problem som utanför landets gränser är en mainstreamdiskussion.
Att tiga är det farligaste man kan göra. Genom att erkänna problem och börja tala om konkreta lösningar behöver inte problematiken eskalera.
Därför hoppas jag att det här tillfället ger skäl till att sluta blunda för konsekvenserna av att, som Olofsson säger, allt fler människor rör sig över gränserna. Vad betyder det? Ska svenska regler och normer gälla? Eller ska landet bli enklaver där lag och rätt beror på vilken befolkningsgrupp man tillhör? Här ger de etablerade partierna ingen vägledning. Och det är Sverigedemokraternas lycka.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )