Mellanöstern i stark förändring

Vid ett frukostmöte i Stockholm med Israels ambassad gav historikern Uzi Rabi från Tel Aviv-universitetet en intressant geopolitisk analys om Mellanöstern av idag.
Regionens geopolitiska maktspel genomgår en dramatisk förändring, sa han. De icke-arabiska aktörerna, alltså Iran och Turkiet, skapar sig ett allt större inflytande på de arabiska staternas bekostnad.
För Uzi Rabi är det självklart att Iran kommer att ”go nuclear”, alltså skaffa sig status som en nation som kan hantera kärnenergi- och kärnvapenteknologin. Detta skapar stark oro, inte bara i Israel (och som politikerna har svårt att hantera, sa Rabi utifrån sin akademiska plattform), utan också i arabstater som Saudiarabien, Egypten och Jordanien.
Man ser hur Iran exporterar sitt tänkande genom Hizbollah, Hamas och shiagrupper i Irak. Dessa grupperingar kommer att åtnjuta större prestige i takt med att Iran stärker sin ställning. Denna utveckling märker Israel av mycket konkret. Under Hizbollahs krig mot Israel 2006 och i vinterns Gazakrig fördömde arabstaterna Israel, men man riktade också kritik mot Hamas och Hizbollah.
För Egypten är en växande islamism, inspirerad av Hamas, det värsta hotet mot stabiliteten. Saudiarabien har slutat finansiera extremistiska grupperingar för att istället ge ekonomiskt stöd till sekulära Fatah på Västbanken. Dessa arabstater vill att Israel gör upp med Fatah för att mota Hamas och därmed Irans inflytande.
Israel är därmed inte längre isolerade i regionen, det finns ett nytt geopolitiskt panorama att hantera. I bästa fall kan det leda till fred och en tvåstatslösning.
Men Iran är ett växande orosmoln. Den iranska regimen agerar mycket smart, sa Uzi Rabi, utifrån sin känsliga position. Det nukleära programmet har stärkt nationen, men samtidigt har protesterna efter sommarens val försvagat regimen. I praktiken har man gått från att vara en islamistisk republik till en islamistisk diktatur. Regimen är trängd, och Iran har en historia där folket med ojämna mellanrum reser sig upp i en revolution och kastar ut makthavarna. Därför har de hårdföra islamisterna stärkt sitt grepp om regimen. Vilket kan skapa ytterligare missnöje från befolkningen.
Utåt försöker regimen agera samarbetsvilligt, för att vinna tid. Men man kan inte vara för moderat inför de hårdföra i exempelvis revolutionsgardet. Samtidigt kan omvärlden inte pressa regimen för hårt, för då kan de folkliga protesterna vändas mot utlandet och därmed rädda regimen. Det handlar om en mycket delikat balansgång, sa Rabi.
För mig är det naturligtvis glädjande att höra att Israels förhandlingsutrymme ökat. Israel är den enda stabila demokratin i regionen. Därmed stärks det demokratiska inslaget i Mellanöstern. Om Västbanken kan stabiliseras med rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati, vore det också en stor framgång. 
Men samtidigt är det trist att demokrati framstår som väldigt avlägset i länder som Saudiarabien och Egypten. Man har en existentiell konflikt att lösa, där striden står mellan förtryckande men moderata regimer på ena sidan, och fundamentalistiskt bestialiska å den andra. Det tredje alternativet, demokrati, finns inte med i ekvationen. Utom i Irak, där demokrati fortfarande är i sin linda och inte ännu ett etablerat system som kan utgöra förebild för andra.
Än en gång bekräftas att utvecklingen i denna del av världen är oerhört komplicerad på grund av en alltid närvarande historia och starka identiteter och kulturella rötter hos olika befolkningsgrupper som har mycket svårt att finna vägar att samexistera.
Trots svårigheterna och trots att inte ens de grundläggande värdena på kort sikt kan förverkligas i regionen, gäller det att aldrig tappa kompassriktningen. Även om omvärlden inte kan bidra till genomförande av rättsstat och demokrati omedelbart, gäller det att i varje ögonblick leta efter möjligheter att stärka dessa inslag. Och aldrig gå med på en utveckling där motsatt inriktning vinner framsteg.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , ,, ,
)