Kvinnor, omsorg, mod och risktagande

I magasinet Axess recenserar Lisbeth Lindeborg en rad nya feministiska böcker i ”Med mäns mått mätt”. Flera av böckerna tar upp de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, något som är tabubelagt bland feminister. Om det att kvinnor hoppar av ingenjörsutbildningar och andra manligt dominerade karriärer beror inte främst på trakasserier skriver Lindeborg:

Istället visar ett flertal studier att kvinnor i regel är mer intresserade av att arbeta med människor än med ting.

Så får man inte säga! Enligt de politiskt korrekta. Men det är ju en objektiv sanning. Inte för alla kvinnor. Men många fler kvinnor än män har intresse av att bry sig om det sociala. Så har jag alltid tyckt. Och det är därför jag anser Gudrun Schyman och andra feminister är så in i helskotta korkade när de driver krav på kvotering i de hårda branscherna, istället för att höja statusen på de mjuka sektorerna där flest kvinnor känner sig hemma.
Varför har inte skola, sjukvård och andra helt avgörande institutioner i vårt samhälle högre status? Svaret är enkelt: de ingår i den offentliga sektorn. Där är det svårt att utveckla nya, bättre lösningar, där finns inga belöningar för dem som gör bäst ifrån sig. Där uppmärksammas inte de kreativa, tvärtom bestraffas de. Här finns inga möjligheter att via bättre organisation tjäna stora pengar för att utveckla verksamheten och till bättre villkor för sig själv.
Feminismen är emot kapitalism och låser därför in kvinnorna i statliga burar där de inte får chans att göra framsteg som märks i samhället.
En annan intressant passage i Lindeborgs recension lyder:

Men Weiguny har också rätt då hon hävdar att bristen på kvinnliga nydanande företagare beror på brist på mod — inte på skillnad i intelligens eller kunskapsnivå. Många av de studier som både Pinker och Myers refererar till belägger att män är mer benägna att ta risker medan kvinnor är mer försiktiga, vilket har lett till att de hamnat i och accepterat en roll som korrektiv åt våghalsiga män.

En utomordentligt intressant poäng. Min erfarenhet är att när man nominerar en smart kvinna, är det vanligaste svaret att hon tackar nej till att ställa upp.
När feminister säger att framgång är ”männens mått” menar man att de som är mest tävlingsinriktade vinner störst framgång. Män är mer tävlingsinriktade än kvinnor.
Röda feminister drar då slutsatsen att man ska sluta tävla. Istället ska man dra lott om vem som ska få de högsta, viktigaste och mest ansvarsfulla posterna. Kvotering. Men det är ju vanvett att inte sätta de personer som visat framfötterna, som visat sin duglighet och fört verksamheten framåt genom handlingskraft på de mest utsatta posterna.
Kvotering är aldrig rätt svar. Det är istället att kvinnorna måste visa mer mod. Man måste, för att vara en god ledare, lära sig att hantera stort ansvar och visa sin förmåga.
Det är inte manligt. Det är nödvändigt med mod och risktagande i ett samhälle som vill utvecklas. Här måste kvinnor lära sig vad som krävs och acceptera dessa villkor. Om man inte gör det är man inte diskriminerad, utan har lämnat walkover.
Därför: att stärka kvinnors ställning kanske inte främst handlar om att kvinnor ska ta över manliga yrken och uppdrag, utan att stärka de sektorer där flest kvinnor trivs, gör enorma insatser och störst nytta. Att befria skola, vård och omsorg från det offentliga oket som håller dem tillbaka skulle ge betydligt viktigare genombrott för kvinnors makt i samhället än att kvotera in några hundra kvinnor i börsbolagsstyrelser.
Var och en ska naturligtvis söka sig till verksamhet där man trivs och kan utvecklas. I grunden är det ett individuellt val. Och när man diskuterar majoriteten män och kvinnor, har feminismen lett fel på den kollektiviserade nivån. Kvinnor och män är olika.
Recenserade böcker: ”Kanon und Geschlecht” av Erdmute Sylvester-Habenicht, ”Well-Behaved Women Seldom Make History” av Laurel Thatcher Ulrich, ”Why Women Should Rule the World” av Dee Dee Myers, ”The Sexual Paradox” av Susan Pinker. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )