I Barometern skriver Sylvia Asklöf Fortell om de ständigt nya teorier som klimatforskare levererar och som syftar till ett samhälle utan tillväxt i ekologins och det uthålliga samhällets namn, Så var det med den mirakelkuren:
Klimatfrågan, och rädslan som följt i debattens spår, utlöser primalreaktioner hos många: mer styrning och högre skatter, en expanderande stat som ska tala om för oss vad som är bäst. Enligt denna filosofi är det okej att ordna så det svider i plånböckerna för dem som inte följer statens stränga rekommendationer. Den fällan leder rakt in i ofriheten.
Ja, jag uppfattar klimatfrågan mer som en maktkamp mellan dem som vill införa allt hårdare statlig styrning över samhället och dem som slår vakt om friheten och anser tillväxt vara bästa vägen till effektivare resursutnyttjande.
Istället för ”proletariatets diktatur” är vänsterns nya käpphäst ”klimatfrågan” för att kunna införa planekonomi. Kan man tänka sig en större och luftigare fråga att knyta an till? Den är ett svepskäl för att avskaffa marknadsekonomi och lägga makten i politikens händer.
Men var har miljöhänsynen varit störst? I planekonomiska Sovjetunionen och Östeuropa? Eller i marknadsekonomiska väst?
Däri ligger hela svaret.
Historien visar att planekonomi är nedsmutsande, medan marknadsekonomin genom utveckling av ständigt effektivare produkter och processer också är det samhällssystem som bäst hushållar med naturens resurser.
Naturligtvis är det inte perfekt. Men strävan efter det perfekta, strävan efter utopin, leder rakt åt helvete. Det borde vänstern ha lärt sig genom 1900-talets storskaliga experiment i Ryssland.
(Andra intressanta bloggar om politik, klimat, Köpenhamn, FN, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik miljöpolitik, CO2, koldioxid, miljö)