Göran Hägglund visar socialt patos och tilltro till människan

Att följa reaktionerna på den debatt som Göran Hägglund och Kristdemokraterna startat, är höstens bästa underhållning. Kultureliten är så provocerad att den nästan spricker av ilska.
Och det är intressant att se hur kulturelitens alla wannabes sluter upp i utfallen mot Kristdemokraterna. Jag kommer att tänka på tonårens skolgård och uppehållsrum, då många agerade för att ställa sig in hos de som ansågs vara ”häftiga”. De som substanslöst angriper KD är som dessa identitetsvilla tonåringar — osäkra, tafatta och rådvilla. Det är grupptryck som gäller i medierna idag. Grupptryck om att kritisera och göra sig lustig över KD.
Men det är inte kultureliten och deras svans som Kristdemokraterna riktar sig till.
En första sansad kritik av den kristdemokratiske partiledarens samhällsanalyser och tal om värderingar kommer i  Dagens Nyheters huvudledare idag, där man menar att det mest är skrivbordsprodukter och att KD inte lagt fram konkreta förslag. Men det är väl lite tidigt att kräva en färdig agenda, just när man startat att utkristallisera en samhällssyn som legat för fäfot i Sverige i många årtionden.
Idédebatt handlar om att lyfta fram värderingar, utgångspunkter och prioriteringar, inte om att i riksdagen lägga fram detaljerade lagförslag. DN:s ledarredaktion företräder här den rådande nihilismen som nedvärderar värdediskussioner för att enbart fokusera på paragrafer och siffror.
Jag menar att partiets ledning dessutom mer konkret visar vad man menar i gårdagens DN-Debatt, där man börjar göra upp med det statliga förmynderiet av medborgarna.
Det som däremot förvånar mig i DN-ledaren är följande angrepp:

Den offensiva tonen i Hägglunds utspel påminner inte om hans tidigare ofta varma och roliga tal. Den kristdemokratiska humanismen och solidariteten, som Alf Svensson ofta framhöll under sina 20 år som partiledare, finns det inte mycket spår av. Hägglund spelar högt med partiets sociala patos.

Vad menar man? Är det staten som visar social omsorg, medan mer makt till människorna betyder ett kallt samhälle utan socialt patos? Här gör sig ledarredaktionen till tolk för det socialistiska synsättet, att offentligt anställda på kontorstid är de som bäst uttrycker mänsklig omsorg. Detta är ju absurt!
Verkligt socialt patos kan bara komma till utlopp i civilsamhället, människor emellan. I familjen, mellan vänner, i föreningsliv och överallt där människor möts frivilligt och utan statligt förmynderi. Verklighetens folk visar solidaritet och humanism varje minut, varje dag, och det sker utan tvång och utan åthävor. Så som verklig solidaritet tar form.
Det är Dagens Nyheter som ger uttryck för en kall och rå människosyn när man hävdar att det är statsmakten som står för humanism och solidaritet, inte medborgarna.
Vad ledarartikeln visar är hur oerhört viktig den diskussion är som Kristdemokraterna startat.
Se också bloggen i Varmare samhälle med välgörenhet. (Andra intressanta bloggar om , , , , ,, , , , , , , , , , , )