Med öppet visir – Janerik Larsson 65 år

Idag firas den dolde mästaren i frihetlig opinionsbildning, Janerik Larsson, som fyller 65 år. Det sker genom utgivning av vänboken ”Med öppet visir”, med seminarium i eftermiddag och festmåltid i kväll.
Jag ska nu iväg till seminariet och vara med i en panel på temat ”Journalistikens förändrade förutsättningar” tillsammans med Thomas Gür, Susanna Popova, Peter Wolodarski och PJ Anders Linder.
I vänboken skriver jag ett kapitel tillsammans med Anne Pandolfi om den tid då vi båda inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 var projektanställda hos Näringslivets Mediainstitut, som leddes av Janerik Larsson i hans egenskap av informationsdirektör på SAF. Idag är han ju vice vd i Svenskt Näringsliv.
Som jag skriver i vänboken var han betydelsefull för mig i den meningen att han introducerade mig och ett antal yngre centerpartister och kristdemokrater i det samtal som han tidigare startat mellan yngre folkpartister och moderater, kallat ”den tredje generationen”.
I början på 1990-talet var detta något mycket radikalt. Man skulle inte träffa politiker från andra partier än det egna om det inte var nödvändigt, som under sammanträden i styrelser och nämnder dit man var vald. Sådan samvaro blev omedelbart misstänkt för förräderi. Det var tabu. Men våra möten var harmlösa. Janerik bjöd några kvällar under några terminer in aktuella samhällsdebattörer som vi diskuterade med. Typ Per T Ohlsson när han skrivit om Gripenstedt, och Göran Rosenberg som skrivit ”Medborgaren som försvann”.
Under de efterföljande måltiden snackade vi och insåg hur lika uppfattningar vi trots allt hade i de fyra borgerliga partierna. När man inte känner varandra är det lätt att blåsa upp skillnaderna och inte se likheterna.
Detta mot partiledningarna ”subversiva” projekt fortsatte sedan under Ulf Kristerssons ledning som Timbro-projektet ”Ekumeniken”. Vi gjorde en skriftserie med den provokativa titeln ”efter partismen”. Och tilltaget kostade flera av deltagarna deras partipolitiska karriär.
Men partiledare ”in waiting”, blivande partiledare som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, kom några år senare att plocka upp idén om samarbete och gemensamma rapporter när de 2004 startade Allians för Sverige.
Janerik Larsson är en effektiv strateg eftersom han ofta finner häpnadsväckande enkla sätt att åstadkomma betydande förändringar. Om Sture Eskilsson låg bakom den ”nyliberala” vågen på 1980-talet, så var hans efterträdare som informationschef på SAF Janerik Larsson en viktig arkitekt för att bereda marken för Allianssamarbetet. Det är också slående hur lika de är i att inte själva vilja stå i rampljuset, utan mer lågmält introducera handlingskraftiga strategier som förändrar Sverige i frihetlig riktning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )