På seminariet till Janerik Larssons ära deltog jag i en panel om framtidens medier. Min poäng var att gammelmedierna måste fokusera sig på nyhetsjournalistik, avslöjanden och granskning av makten. Inte fylla nyhetssidorna med totalt intetsägande och trista kolumnister som aldrig framför en intressant tanke.
Ett citat av Janerik Larsson som inleder vänboken lyder ”Jag kan leva utan vatten, men inte utan The Economist.”
Och jag använde The Economist som exempel på en papperstidning som går bra och ökar sin upplaga, trots internet och bloggar. Förklaringen är att den tidningen har en tydlig identitet. Man veta vem man är och vad man är, och förmedlar det till sin publik, som Michael Hirschorn har skrivit.
I den meningen påminner Economist om de framgångsrika bloggarna — läsarna vet vad man får, varudeklarationen är mycket tydlig.
Svenska medier bör göra det de är bra på och som ingen annan kan: göra nyheter. På nyhetsplats ska man inte ha en massa privat tyckande av journalister. Jag tycker gammelmedierna har förlorat sin identitet, man vet inte vad man är och försöker därför vara allt för alla, och blir därför inte perfekt för någon.
Hur medierna ekonomiskt ska överleva när alla vill ha allt gratis är en oundviklig fråga när man diskuterar mediernas framtid.
Jag förde fram min önskedröm som mediekonsument: en digital Pressbyrå där man kan köpa, inte lösnummer utan artiklar. Likt musikens Spotify skulle jag vilja se ett pressofy. Här skulle alla medieföretag samverka och via en världsomspännande prenumeration göra all värdens artiklar tillgängliga för ett rimligt pris. Och vi mediekonsumenter skulle enklare än någonsin kunna söka våra ämnen, favoritjournalister och med ett klick komma åt dem.
Hittills har inget medieföretag lyckats väl med att kunna ta betalt för artiklar på nätet. Bara genom samverkan kan kundvänliga lösningar ordnas. Jag tror man därmed skulle kunna få betalt för gott journalistiskt arbete. Och sker betalningen per klick, blir bloggarna en samarbetspartner som drar trafik till artiklarna.
Efteråt kände jag att jag varit för snäll mot gammelmedierna. Men istället levererade Per T Ohlsson och Hans Bergström i en av de efterföljande paneldiskussionerna svidande kritik mot svenska mediers USA-bevakning. Bergström gick så långt som till att säga att den som vill veta vad som händer i USA inte ska följa svensk bevakning.
Därmed blev den uppfattning som framförs i denna blogg bekräftad.
(Andra intressanta bloggar om journalistik, mediekritik, bloggar, Janerik Larsson, frihet, marknadsekonomi, Svenskt Näringsliv)