Mart Laar talade engagerat om frihet i östra Europa

Har följt en heldagskonferens som firar kommunismens fall och Europas återförenande. Flera mycket intressanta talare (som jag återkommer till), men här tänker jag referera den viktigaste: Estlands förre premiärminister — och den siste som åtalades för antisovjetisk verksamhet — Mart Laar.
Han berättade om hur kommunismen fungerade inifrån och hur man från andra sidan järnridån uppfattade västvärldens diskussion. Han var bestört över att så många i väst fortfarande inte förstår hur djävlig kommunismen är, och samtidigt hur dess förtryck gör den svag till sin konstruktion.
Sovjetunionen hade kunnat falla redan 1956. Stalin var död och ledarna i Kreml kämpade om makten. Frihet spirade på flera håll i sovjetväldet, inte bara i Ungern. Men. Men. Men. Man fick ingen som helst hjälp från väst. Tvärtom signalerade både USA och Västeuropa att man gav Moskva fria händer att slå ner demonstrationer och protester.
I alla tider har väst överskattat styrkan i Sovjetsamhället, sa Laar. Men ett system som bygger på förtryck ruttnar inifrån och kan bara upprätthålla sin makt genom att skrämma folk till lydnad. Så fort folk inte är rädda längre, faller systemet samman. Det räcker med en knuff för att få det på fall.
1956 förstod inte väst, eftersom man inte hade några starka ledare.
Situationen var annorlunda 1989. Då fanns Margaret Thatcher, Ronald Reagan och påven Johannes Paulus II.
Mart Laar menar att detta var hela skillnaden mellan 1956 och 1989.
1989 hade man i ett årtionde, där på andra sidan om järnridån, sett att det fanns en ny kraftfullhet i väst. Mart Laar beskrev skillnaden mellan 1956 och 1989:

— Vi såg en ny energi i väst. Vi såg att värdebasen kommit tillbaka. Vi insåg att vi inte var ensamma längre. Vi slutade vara rädda.

Just detta — var inte rädda — var påvens fundamentala budskap när han besökte Polen som ny påve 1979, ett budskap som spred sig i Polen och i östblocket.
Vi jublade när Ronald Reagan 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, sa Laar. Därmed förstärktes den bild som Margaret Thatcher skapade redan 1976 när sovjettidningen Röda Stjärnan i nedlåtande termer kallade henne Järnladyn. En beskrivning Thatcher omedelbart accepterade och villigt använde själv.
Äntligen fanns en politisk ledare i väst som förstod. De ledare som inte funnits 1956.
Så det är helt centralt vilka personer som finns i ledande positioner i kritiska ögonblick. Om det är individer med integritet och djupa insikter, eller om det är ledare som låter sig ledas av stora byråkratier i form av diplomatkårer, universitet eller säkerhetstjänster. Byråkratier som alltid överskattat Sovjetkommunismens styrka.
Mer om Mart Laar: Cato, bloggen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )