Johan Ingerö diskuterar vad lycka är i blogginlägget So happy together… där han spinner vidare på en DN-intervju med Johan Norberg, Lycka är inte en plats utan mer ett sätt att resa. Ingarö skriver:
Rätten att eftersträva och arbeta sig till en högre standard kan tyckas självklar, men ifrågasätts i snart sagt varenda uttalande som görs från vänsterhåll. Hur många har inte känt sig orättvist utpekade när livstidspolitiker som Mona Sahlin föraktfullt talat om hur skattesänkningarna ”går till de rika” eller ”de som redan har”?
Vi, som i nittionio fall av hundra, tjänar mindre än Sahlin och faktiskt fått bruk för den där extra tusenlappen får veta att vi, när vi tillåts behålla lite mer av vår egen lön, stjäl från de som råkar tjäna mindre än vi.
Den andra sidan av detta mynt är ju att den som inte tjänar så mycket lär sig att denna omständighet beror på någon annan, och där tror jag att vi även finner orsaken till att människor med borgerliga värderingar är lyckligare än vänstersympatisörer. Den som känner ett ansvar för sitt eget liv har mer att fira än den som tror sig vara ett offer för opåverkbara högre makter.
Detta är, menar jag, kärnan i den filosofiska diskussionen om tillfredsställelse och lycka. Att jag som individ känner att jag genom mitt eget agerande kan påverka min och mina närmaste situation är helt centralt för att känna sig fri. Egenmakt är en oerhörd kraft som tragiskt nog dribblats bort i svensk välfärdsdebatt, som i stället handlat om att politiker bjuder över varandra om nya bidrag, stöd och annan tycka-synd-om-politik.
Ingerö länkar till blogginlägget: Borgerliga lyckligare än vänstersympatisörer, som lyfter fram en studie som visar att det just är så. Borde inte en sådan studie ske också i Sverige?
(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, lycka, harmoni, tillfredsställelse, dygder, välfärd, arbetslinjen, tillväxt, utanförskap, ekonomi, företagande, entreprenörskap)