Läsare har kommenterat mina inlägg om bilbränder och ungdomskravaller, senast i Bilbränder beror på attityd inte sociala problem. Här är två representativa reflektioner:
Visst är det så att vi har fått en allt för mjuk skola där hårdhänta tillrättavisningar från vuxen till elev inte längre får förekomma, men då istället våld (och även mental mobing) mellan barnen blossar upp pga uteblivna konsekvenser. Men trots denna förmjukade skola är det ändå bara vissa grupper som faller in i tex bilbrännarbeteendet.
När såg du senast någon med kinesiskt ursprung bränna bilar i Sverige eller för den delen Frankrike då för ett par år sedan när de brände mer än 10 000 bilar i Paris förorter?
En annan läsare instämmer i kritiken och ger en förklaring:
Rimligtvis borde även ungdomar från andra statsdelar än Sveriges fattigaste och invandrartätaste ha samma behov av auktoritet, och rimligtvis borde den saknas även i dessa stadsdelar, eftersom det är samma sorts skola man går i.
I praktiken lyckas sällan första, och kanske inte heller andra, generationens invandrare integreras i ett samhälle. För exempelvis italienare och irländare i USA krävdes det några generationer innan ungdomarna blev läkare och advokater. Det kommer förmodligen ta ännu längre tid i det svenska, mindre marknadsorienterade, samhället.
Visst är det så att det politiskt korrekta samhället utgår ifrån att någon som inte kan svenska spårket ska kunna bli statsminister, och att förväntningarna därmed blir orealistiskt höga och därför skapar missnöje.
Likaså har den vänsterkorrekta bilden av det svenska samhället hos unga kapat insikten om att det finns ett mycket starkt samband mellan hårt arbete och framgång. Många unga räknar med att bli framgångsrika utan att behöva lägga manken till. Man har ”rätt” till framgång. Men inget kan vara mer fel. Utan hårt arbete – ingen framgång.
Men varför är då vissa grupper överrepresenterade i kravallerna? De har en bakgrund i kulturer som saknar erfarenhet av och inte behärskar det fria, moderna, välutbildade samhället. Också jag har ursprung i en familj som saknade studievana. För mig var det viktigt att skolan satte gränser, att det fanns lärare som upprätthöll disciplin och kunde förklara varför det är viktigt att plugga, att lära sig.
Då tyckte man inte om stränga lärare, men jag minns att några av oss klasskamrater träffades ett antal år efter grundskolan och vi var då överens om att de som varit de strängaste också varit de bästa. De tog sin uppgift på allvar. De ville något med sitt jobb, inte bara lyfta månadslönen. Feminism och mjukistänkande ger ursäkt för lärare att slippa göra sitt jobb.
Idag tycks hela lärarkåren — ja, alla som jobbar med unga — sakna civilkurage och integritet. Vuxna har blivit barn, istället för att göra barn till vuxna.
De som särskilt drabbas av detta fullständigt vanvettiga flum är de som har de sämsta förutsättningarna — barn från icke studievana hemmiljöer (som det heter).
Meningen med vänsterflummet är att arbetar- och invandrarbarn ska ”må bra” och inte ”stressas”. I verkligheten blir det precis tvärtom. De som behöver ramar, gränser och tydliga uppgifter upptäcker att ingenting betyder något. Då är det lätt att skita i allt.
Vuxenvärlden måste åter bli vuxen. Kasta feminism, kvotering, offerroller och all annan dårskap överbord. Ungarna är i skolan för att lära. De bör få väldigt klart för sig att om de inte pluggar, har de ingen framtid. Och när de presterar borde de belönas. De duktiga bör uppmärksammas. Då kan fokus ställas om.
Att försöka ”skydda” unga från den hårda och krassa verkligheten som väntar i vuxenvärlden är fruktansvärt skadligt. Både på kort och lång sikt. Livet är en kamp. Ju tidigare dessa energistinna ungdomsäventyrare lär sig det, desto snabbare kan de rikta sin energi mot sådant som bygger upp snarare än river ner.
(Andra intressanta bloggar om politik, vuxenvärlden, auktoritet, normlöshet, normer, dygder, värderingar, filosofi, moral, ideologi, stenkastning, bränder, mordbränder, brandkåren, räddningstjänst, våld, polisen, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, familjepolitik, död åt familjen, omsorg, socialt ansvar, civilisation, skolan, skola, skolapolitik, lärare, gränser, gränssättare)