Vem står mest för frihet, liberaler eller konservativa?

I Sydsvenskan har Roland Poirier Martinsson skrivit debattartikeln Konservatism är frihetens bästa försvar, där han menar att liberalismen har dött tillsammans med modernismen. Sverige har gått vidare och på 2000-talet krävs ett nytt angreppssätt för att effektivt kunna försvara friheten. Konservatismen är ”liberalismens arvtagare”.
Det är hårda och provokativa ord. Och jag delar dem, men bara till hälften.
För det första gillar jag inte att man ställer etiketten liberal mot etiketten konservativ. Ordet liberal är nog det mest missbrukade i historien eftersom så många vill kalla sina egna uppfattningar för just liberala. Och ordet konservativ är nästan lika misshandlat, men då i motsatt syfte, att använda som tillmäle för det man inte gillar.
Martinsson väljer sina definitioner, och utmålar liberaler som grälsjuka. Även om jag förstår vad han menar (kommer osökt att tänka på dem som med statligt tyranni vill kvotera föräldraförsäkring), så hör inte karaktäristik av personlighetsdrag hemma i en filosofisk diskussion. Låt partipolitikerna sköta gyttjebrottningen…
Men jag gillar hans definition av konservatism:

Utgångspunkten är att politiken inte kan formuleras med hjälp av ideologier eller politiska teorier. Dessa saknar den förklaringskraft och förutsägelseförmåga som den tekniske ingenjören hämtar från naturvetenskapliga teorier. Därför bör politikern uppfattas som en hantverkare, vars handlingar beror av erfarenheten.
Ur det följer ett knippe påståenden. Bristen på förutsägelsekraft ger påbudet om försiktig, tröghet, i politiska processer. Politiska åtgärder kommer att handla om problem för handen, inte visioner av en destination bortom horisonten.

Vet ni vem jag kommer att tänka på? När jag en gång skrev om en viss statsminister blev rubriken: Bergfasta värden utan ideologi. Jag håller med Martinsson om att alla ideologier/utopier är döda. Det går inte skapa en ”ny människa” vid skrivbord eller genom beslut på partikongresser. Särskilt utopier är livsfarliga och resulterade i miljontals döda i Europa på 1900-talet.
Därför har Martinsson rätt när han skriver:

Politikens essentiella inkompetens innebär att ansvaret för välfärden placeras hos medborgarna. I praktiken innebär det att sociala gemenskaper av olika slag prioriteras: familjer, församlingar, kvinnohus, scouter, företag, idrottsföreningar, grannföreningar […] Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar.

Men står dessa citat med nödvändighet i motsattsställning till liberala värden och ståndpunkter? Inte alls, är mitt svar. I synnerhet inte klassiskt liberala. 
Och jag menar att det bästa ting är att förena en principdiskussion, där den liberala debatten är starkast, med en traditionsburen värderingsdiskussion, där den konservativa debatten är starkast.
Denna min övertygelse får stöd i diskussion om nya boken The Conservatives: Ideas and Personalities av historieprofessor Patrick Allitt. Den recenseras av Peter Berkowitzi i Policy Review som ges ut av Hoover Institution,  Conserving.
Boken hävdar att det alltid funnits olika riktningar inom amerikansk borgerlighet (rätt översättning av de amerikanska begreppet conservatives är ”borgerliga”, och rätt översättning av begreppet liberals är ”socialister”, vilket bekräftas av Allitt och Berkowitz om du läser artikeln).  
Just nu drar libertarianska krafter åt att skärpa sin ekonomiskt fokuserade dagordning (liberaler enl svenska förhållanden), medan socialkonservativa drar åt att fokusera på att fördjupa sitt engagemang i religiöst uttrykt socialt engagemang. Sprickorna är stora mellan de olika falangerna.
Men som Allitt visar i sin bok, så har amerikansk borgerlighet nått störst framgångar när dess huvudströmningar förenats och gjort gemensam sak mot vänsterkrafterna. Allra störst är framgångarna i modern tid, mycket tack vare en man:

Och de förenades i praktiken av William F Buckley (1925-2008) … genom att sträva efter ”ett stort tält, där så många olika varianter av borgerlighet som möjligt förs samman och håller dem tillsammans trots deras olikheter”. Han lyckades på ett enastående vis …
Det låg i libertarianernas intresse att bevara religiös tro och moralitet eftersom det fostrade värderingar som bibehöll och gav understöd till ett fritt samhälle. Och det låg i traditionalisternas intresse att begränsa staten eftersom en sådan expansion inskränker och hotar den religiösa tron och moralen.

Jag tycker vi i Sverige ska arbeta efter Buckleys strategi: olika delar av svensk borgerlighet kommer aldrig att tycka likadant. Vi kommer att prioritera olika frågeställningar och aspeketer på livet och samhället. Men det finns stora vinster att göra på att samverka på ett sådant sätt att vi kan hålla vänstern kort. Det sker genom att presentera alla olika perspektiv, gärna med stor glöd. Men aldrig genom att attackera andra delar av borgerligheten. Angreppen bör riktas mot de gemensamma fienderna på andra sidan: den politiska vänstern.
En engagerad diskussion mellan liberaler och konservativa kommer då inte bara att uppfattas som livskraftig, och erbjuda många människor den profil de själva önskar, utan också värka fram de gemensamma nämnare som regeringspolitik kan bygga på.
Jag är övertygad om att det borgerliga alternativet inte handlar om att välja liberal eller konservativ, utan att finna den mix som gynnar båda delarnas grundläggande ambitioner.
Låt oss finna de arenor där denna debatt kan föras brett, öppet och i sak snarare än som en kamp där det ena kotteriet står mot det andra.
Se mer: Timbroduell: Kampen om kapitalismen, Friheten har ett pris, Nihilismens 100 år av hegemoni är över
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,, , , , , , , , )