Urspårad kritik av höghastighetståg

När bloggen propagerat för höghastighetståg har jag varit noga med att påpeka att en sådan investering inte ska ske av miljöskäl. Här skrevs i Obefintlig järnvägsutbyggnad sinkar tillväxten: ”Tyvärr spökar den flummiga klimatdebatten, där hysteriska domedagsteorier tär på trovärdigheten i argumenten för järnväg.”
Och mycket riktig slog ”experter” till mot höghastighetståg i DN i veckan, och använde naturligtvis de påstådda miljöeffekterna som huvudargument emot investeringar: Höghastighetsjärnvägar ett klimatpolitiskt stickspår.
Men detta är en investering i transportsystemet. Inget annat. Därför är det kul att läsa Västerbottens-Kuriren som förstår bättre, Snabba tåg och urspårade argument:

Det går inte att fnysa åt invändningar om att det kostar enorma summor att bygga höghastighetståg. Närmare 150 miljarder beräknas kostnaden i nuläget. Det är en ofantlig investering som inte enbart kan motiveras av luddiga och politiskt korrekta argument.
Å andra sidan är det omöjligt att i dag beräkna exakt vad framtidens transporter kommer att kosta baserat på dagens transportvanor och resemönster. När järnvägen började byggas på 1840-talet protesterade många som menade att det skulle bli för dyrt och att Sverige borde fortsätta med utbyggnaden av landets kanaler. Stockholms tunnelbana dömdes också ut som ett alltför olönsamt projekt till en början.
Sverige får inte vara naivt när det kommer till utbyggnaden av höghastighetståg, men inte heller ge upp visioner.

Exaktemente. Investeringar för framtida trafikmönster är kontroversiella, men jag tycker de säger en hel del om vår mentalitet. Framtidstro finns inte längre i västvärlden utan i Asien. Det är där man bygger de högsta byggnaderna och där man bygger höghastighetståg på magnetbanor för färd i över 400 km/tim.
Jag vill ha denna framtidstro tillbaka. Vi har ingen anledning att inte se ljust på framtiden. Skälet till dysterheten är att vi bryter upp från den gamla, stela tilltron till staten som alla goda gåvors givare. Det gör många nervösa. Men varför inte låta staten sköta det staten är mest lämplig att göra: samordna infrastrukturinvesteringar.
Man kan kalla det prestigeprojekt och skrytbyggen, men sådana anklagelser fastnar inte eftersom investeringarna gynnar alla. Såväl de som kommer att åka med de nya tågen och de som använder de gamla spåren. Den spårkapacitet som frigörs kan användas för regionaltrafik och ökad godstrafik.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )