Organbluffen: statsmakten och Journalistförbundet i samma falskflaggade båt

Just hemkommen från direktsänd radiodebatt i P1-morgon (lyssna här) om Aftonbladets vandringsmyter om judar som tappar ickejudar på blod och organ, där jag ansåg det märkligt att statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt hänvisar till yttrandefriheten för att tala om att de som statsråd inte har någon yttrandefrihet.
Och rent absurd är Journalistförbundets ordförande i debattartikel i Svenska Dagbladet där hon skriver:

Journalistikens och publicistikens roll är att granska, informera och hålla debatten öppen för många åsikter i det offentliga rummet. Att fördöma, bedöma eller recensera publicistiska beslut är inte makthavarnas uppgift.

Vilket skitsnack!
Självklart har politiker all rätt i världen att bemöta påståenden och påhitt i medierna.
I radiodebatten hänvisade jag till uttalande av Olof Palme om en DN-artikel som inte föll honom på läppen. Så här sa Palme — därtill på Pressklubben inför applåderande journalister — om artikelförfattaren Peter Bratt:

Kloakråttan med de gula betarna /konstpaus/ och den nakna svansen.

Ingen anklagade Palme för att begå grundlagsbrott genom att recensera ett journalistiskt arbete han inte gillade (källa Folket i Bild).
Nu begär jag inte att någon ska kalla Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för kloakråtta, men nog är det så att politiker har full yttrandefrihet att argumentera emot, inte hålla med och kritisera artiklar och reportage.
Här finns en märklig logik:
1) Under bråket om Muhammedteckningarna gjorde mediebranschen och S-regeringen allt för att stoppa yttrandefriheten. Utrikesministern lät varna webbhotell, som släckte ner en hemsida som publicerat teckningarna. Det var tvivelaktigt agerande. Statsmakterna får inte, enligt Tryckfrihetsförordningen (1 kap 2 § andra stycket) ”hindra tryckning, utgivning eller spridning”.
2) I organstöldsbluffens efterspel gör journalistfacket och regeringen allt för att stoppa yttrandefriheten genom att påstå att det är emot yttrandefriheten att ha åsikter om journalistiskt arbete.
Vadan denna panik?
Jag sa i radion att Carl Bildt hade kunnat undvika den diplomatiska krisen genom att använda ett typiskt Carl Bildt-uttryck: Aftonbladets artikel var ”olycklig” och sedan hänvisa till ambassadörens uttalande där hon tog ”avstånd” från innehållet. Det handlar alltså inte om att ”be om ursäkt” (det kan bara Aftonbladet göra.)
Hade Sverige och UD agerat på det viset hade det inte blivit någon affär. Det var när Sverige tog tillbaka avståndstagande från artikeln och plötsliga hävdande om att politiker i Sverige får inte ha några politiska uppfattningar, som bråket tog fart. Det kan tolkas som att det officiella Sverige står bakom det som skrivits i Sveriges största dagstidning.
Att Israeliska företrädare uttrycker sig hårt och i högt tonläge för svenska öron beror på skillnad i tonläge mellan dessa två länder. Medan Sverige (med undantag för Palme) brukar ha ett återhållsamt språkbruk, är den israeliska samhällsdebatten van vid ett mycket mer färgstarkt språk. Vilket inte är så konstigt, landet har ett flertal gånger drabbats av anfallskrig från sina grannländer med flera hundra gånger större befolkning. Iran är idag på gång att skaffa sig kärnvapen samtidigt som man upprepade gånger säger att Israel ska utplånas från kartan.
Skillnader i historia och politisk situation kan knappast skilja sig mer än mellan Sverige och Israel.
Men denna skillnad i retorisk hetta förändrar ingenting i sak. Sveriges största tidning har spridit den sorts vandringsmyter som demoniserade och avhumaniserade judarna, vilket öppnade vägen till Auschwitz.
Det svenska etablissemanget, det officeilla Sverige, tar tillbaka avståndstagande från sådana skriverier, vilket kan tolkas som att Sverige står bakom denna sorts demonisering.
Alltihop är otroligt sorgligt.
Det kan vändas till en nyttig erfarenhet, om Aftonbladet i fortsättningen förstår hur skadliga dessa vandringsmyter är och behandlar dem på ett mer insiktsfullt sätt. Och vi kan få klarlagt vad yttrandefriheten handlar om — och vad den absolut inte handlar om. Både journalistförbundet och regeringen behöver sätta sig på skolbänken och lära sig läxan.
Sker detta, då har vi i alla fall lärt oss något av eländet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )