Gränsen mellan offentligt och privat

Med anledning av den uppmärksamhet som väckts av uttalande av landshövding Marianne Samuelsson (om uppsatta personers rätt till undantag från strandskydd) och åklagare Rolf Hillegren (om att framtvingade samlag inom äktenskapet inte är allvarliga brott), skriver Borås Tidning om gränsen mellan offentligt och privat, Ämbetsmannens sista dagar:

De två fallen väcker givetvis frågan om vad en tjänsteman får och inte får göra. Grunden för den moderna synen på den offentliga byråkratin och tjänstemannens roll är hämtad från den tyske sociologen Max Webers banbrytande arbete under det tidiga 1900-talet. Weber menade att tjänstemännen ska vara politikernas opartiska redskap. Likaså anses maktutövandet i denna tradition inte vara personligt utan härstamma från tjänstemannens roll som ämbetsman.
Härav följer att när vi besöker olika myndigheter – polisen, socialtjänsten eller skolan – förväntar vi oss att personer vi möter agerar som just myndighetsperson och inte som privatperson. Det är för de flesta en självklarhet, om något annat var fallet skulle vi reagera starkt. Men gäller detsamma tjänstemännen, det vill säga att de under sin fritid kan ha åsikter som inte överensstämmer med lagens?

Marianne Samuelsson gjorde ju inte bara uttalanden utan använde sin ämbetsmannamakt för att fullfölja helt privata och kontroversiella uttolkningar av lagarna. Så henne kan vi avföra från diskussionen.
Och faktiskt också åklagaren. För han snackade ju inte med sina vänner på en privat middag eller så. Han talade med journalist på Svenska Dagbladet. Han gjorde därmed ett officiellt uttalande. Och skälet till att han intervjuades var ju att han är åklagare. Då finns all anledning att utgå från att han gör uttalandet som åklagare.
För mig visar Borås Tidning att detta med gränsen mellan privat och offentligt är oerhört flytande idag.
Och det är något som stör mig.
Vi har alla, också makthavare, rätt till ett privatliv. Men då måste vi också själva helga det. Åklagare ska ge tusan i att uttrycka sina privata uppfattningar inför journalister som är i tjänst.
Jag gillar inte att alltmer av privatlivet släpas ut i det offentliga rummet. Min reaktion på Pride (om att måla ansiktet i guld och springa halvnaken genom Stockholms gator) hade egentligen ingenting med homosexualitet att göra. Jag vill inte se någon, varken heterosexuella eller andra, springa genom det offentliga rummet på det sättet. Sådant kan man göra på fester i det privata, men att fläka ut sig på det sättet i offentligheten är bara vulgärt.
Och det är skadligt för vår individuella frihet. För om gränsen mellan privat och offentligt suddas ut, då kommer snart ingenting att anses vara privat längre. Då kan vem som helst lägga sig i vad som helst hos grannen eller hos någon befolkningsgrupp.
Jag begriper inte varför alla som talar om integritet på internet inte försvarar integritet i livet som sådant! Lever man bara på nätet?
I USA finns fortfarande, vilket jag är synnerligen förundrad över, respekt för en makthavare som inför journalister och bloggare säger ”detta är off the record”. Alltså att det inte är till för publicering. Här finns i det offentliga livet i USA respekt för skillnad mellan det som är avsett för offentligheten och det som inte är det. Hur fungerar det? Varför läcker inte journalister det som man får reda på via ”off the record”-samtal? Jo, för den journalist som missbrukar ett sådant förtroende, får aldrig mer någon off the record-information. Det handlar om att både makthavare och journalist visar motparten integritet och respekt.
Jag tror dessa två ord hänger ihop. Bara om vi respekterar varandra kan vi visa varandra integritet. Och respekt får vi genom att uppträda korrekt i det offentliga rummet. Där ska inte trams och flams från våra avslappnade och säkert på olika sätt ickekorrekta privatliv förstöra bilden.
Hemligheter är inte bara något fult och skumt, så som dagens journalistiska ideologi lär ut. Hemligheter är nödvändiga för att vi inför hela världen ska slippa avslöja de ofullkomligheter och brister av olika slag som alla vi människor har. Vill vi verkligen veta allt om alla? Ja!, svarar säkert många. Men det betyder samtidigt att man krossar allt vad integritet betyder. Vill vi det? Då blir svaret plötsligt inte lika självklart.
Den väldigt extrema debatten om integritet på internet är kanske ett symptom på att det bara är där som kravet framförs. En del av det engagemanget borde istället kanaliseras till privatlivets helgd som sådant.
Och då måste vi först börja med att själva respektera vår egen privata integritet. Där finns, paradoxalt nog, de största överträdelserna just på internet i form av Facebook mm. Det är ett av skälen till att jag inte är med där. Att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt är farligt. Mycket farligare än FRA:s signalspaning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , )