Biståndsministern tar korruptionen på allvar

Det är ett ovanligt grepp. Biståndsministern medger att biståndsverksamhet innebär stora risker för korruption, Dags för en mer uppriktig debatt om biståndet:

I början av sommaren uppdagades en korruptionsskandal inom det zambiska hälsoministeriet. 50 miljoner kronor har förskingrats mellan januari 2008 till 31 maj 2009. Eftersom Sverige är en stor biståndsgivare innebär det att svenska medel har förskingrats. Det är en stor och allvarlig skandal och belyser problemen med det nuvarande svenska biståndet, skriver biståndsminister Gunilla Carlsson.

Inte minst gäller detta ”budgetbistånd”, som innebär att svenska skattepengar pumpas rakt in i genomkorrumperade länders statsbudget. Detta är en nödvändig form av bistånd, om man ska nå upp till enprocentsmålet, dvs att en procent av Sveriges BNI ska gå till bistånd. Det betyder hiskeligt stora pengar, samtidigt som andelen ickekorrupta biståndsinsatser är få.
Därför har Gunilla Carlsson helt rätt hållning när hon skriver:

Kan det till och med vara som den zambiska ekonomen Dambisa Moyo hävdar, att bistånd kanske inte är en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet? Vi måste, som en av världens i särklass största biståndsgivare, våga ta oss an den frågan.

De som är angelägna om bistånd borde vara mer måna om biståndets anseende. Hittills framstår det som att biståndsentusiasterna struntar i att svenska pengar försvinner i icke avsedda fickor. Är det okej att bistånd håller skurkar till makthavare under armarna?
Jag anser att det vore betydligt mycket bättre om biståndet gick via frivilligorganisationer och att vi medborgare fick göra avdrag för gåvor till bistånds- och välgörenhetsorganisationer. Se konkret exempel: Köp en gris – stöd etiopisk företagsamhet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )