Xinjiang, kommunister och islamister

En läsare skriver med anledning av demonstrationerna i kinesiska provinsen Xinjiang och kommunistregimens hårda motåtgärder då många människor dödats:

Tycker du har ett alldelse för lättsinnigt sätt att betrakta händelserna i Kina. Där som i Indien, Thailand, Somalia och flera ryska delrepubliker är det militanta muslimer som vill bryta sig loss och bilda islamistiska stater — eller som uigurerna, ansluta sig till Turkiet och vägrar acceptera den nationella överhögheten.
Om inte någon sätter stopp så kommer fundamentalistisk islam bara att fortsätta breda ut sig, i synnerhet nu när USA i praktiken misslyckats i både Irak och Afghanistan, och så fort de drar sig undan kommer att leda till fundamentalistiskt styre. Därför bör även vi i Väst sätta hoppet till att Kina, Indien och Ryssland blir de som tar den stora militära konfrontation som verkar bli alltmer oundviklig med militanta islamistiska krafter.

Det är en mycket dyster utblick på världen. Men den är ju inte ny. Under andra världskriget var väst tvungna att alliera sig med Josef Stalins mördarregim till kommunister, för att kunna slå tillbaka Nazityskland.
Och medan islam har imperialistiska ambitioner att expandera i världen, har diktaturerna Ryssland och Kina i första hand nationalistiska ambitioner.
Av två onda ting väljer man det minst onda.
Men måste valet se ut så? Jag vill inte tro det. En annan väg är att västvärldens värderingar om mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat och demokrati fortsätter att spridas till nya områden. Länder där folk kan verka fritt för att höja sitt och sina familjers välfärd, går inte i erövringskrig mot grannländer. Långsiktigt är detta enda vägen till fred och säkerhet i alla delar av världen.
Men hur är det då i det aktuella fallet, provinsen Xinjiang.
I Svenska Dagbladets understreckare — Kaotisk historia föregår våldet i Xinjiang — ger Per Högselius en utomordentlig snabbkurs i denna svårtolkade provins.
Det var här den viktiga ”sidenvägen” gick. Här fanns buddhistiska stadsstater, men de överflyglades av islam på 1600-talet. Under kejsare Qianlong tog Kina 1755 kontrollen över hela provinsen. Islamistiske ledaren Yaqub Beg från Uzbekistan erövrade området i mitten av 1800-talet och införde stränga islamiska lagar. Också Ryssland lade beslag på delar av provinsen.
Med viss tvekan beslutade sig Kina att återerövra Zinjiang, vilket man gjorde 1878. När kejsardömet gick under 1911 återkom Ryssland, eftersom det inte fanns en samlad nationell kraft som kunde genomdriva självständighet så som Mongoliet och Tibet gjorde. Men antalet uppror ökade under 1930-talet. Per Högselius skriver:

Uiguriska nationalister framställer gärna dessa uppror som bilaterala uppgörelser mellan uigurer och hankineser, men [aktuell forskning] visar att detta är en efterhandskonstruktion. I verkligheten var det oerhört mycket mer komplext: särskilt de kinesiska huimuslimerna är svåra att placera under denna tidsperiod, då de ibland kämpade på samma sida som uigurerna och ibland med icke-muslimska hankineser. Det förekom också kazakiska och kirgisiska uppror i Xinjiang och vid ett flertal tillfällen handlade det om maktkamp mellan olika hankinesiska falanger och armégrupperingar.
I samband med dessa uppror utropades i november 1933 Östturkestanska republiken – en symbolladdad, mytisk händelse för dagens uigurer. I formella dokument kallades republiken ibland ”islamisk”, men ibland inte, vilket visar att det inte var självklart vilken roll religionen skulle ha i den nya staten. En liknande tvetydighet finns ifråga om betydelsen av det nationella: benämningen ”Östturkestan” signalerar en panturkisk dimension snarare än en uigurisk; man valde inte benämningen Uiguristan.

Sovjet krossade snabbt den nya republiken, men den återuppstod igen 1944. Men med Mao Zedong och kommunisternas maktövertagande 1949 tog Peking åter kontrollen och såg till att genom massiv folkinflyttning av hankineser integrera Xinjiang i Kina.
Mina tankar går till Balkan, där ju också olika makter dragit fram över regionen och skapat olika identiteter, och permanenta motsättningar. Men läget kompliceras avsevärt i Xinjiang, eftersom där finns oljetillgångar.
Vem har rätt att styra provinsen? Islamister eller kommunister? Mitt spontana svar är: människorna. Men hur ska ett rimligt avgörande kunna komma till som alla kan acceptera? Ska de kineser som varit del av ockupationsliknande inflyttning ha rösträtt? Så menar ju EU att det ska vara i Kosovo, där inflyttade albaner dominerar i tidigare serbiska områden. Samtidigt menar ju delar av världssamfundet att de palestinier som i 60 år bott och fötts i Libanon, Jordanien m fl länder runt Israel, ska flytta tillbaka till Israel.
Ja, Xinjiang ser ut att bli en ny soppa att lägga till Balkan och Mellanöstern.
(Andra intressanta bloggar om , ,
, , , , , , , )