Klimatdebattens frälsningsatmosfär hot mot det öppna samhället

Det är härligt att börja dagen med att läsa förre chefredaktören Hans Bergström i DN-kolumn ifrågasätta den närmast religiösa miljödebatten, inte minst bland okritiska journalister, i Den gröna fatwan:

Många av oss som betraktar sig som liberal, i vid mening, våndas inför den frälsningsatmosfär som omger dagens klimatdebatt. Vi gör det därför att den äventyrar några av det öppna samhällets mest grundläggande lärdomar.
Där finns frågan om vetenskapens öppenhet … Domineras, till exempel, klimatförändringar av självförstärkande feedbacks (som allt snabbare värmeökning när isar smälter) eller av stabiliserande feedbacks (som ”dimming” genom molnbildning)? Seriösa forskare hävdar det senare, medan medierna enbart speglar den förra uppfattningen.
Det är en svår uppgift att värna forskares frihet och civilkurage i ett samhällsklimat med utrymme bara för en sanning hos forskningsfinansiärer.

Ja, det är rena medeltid i den intellektuella inskränkthet som råder kring klimatförändringarna. Dogmatismen i sig skrämmer mig. Det finns ingen nyfikenhet i miljödebatten längre. Bara krav på åtgärder mot det ”självklara”. Som om något vore självklart. Så är det naturligtvis inte.
Vi människor kan väldigt lite om hur de stora systemen kring ekologi och klimat kring vår planet hänger ihop. Varför har istider kommit? Varför har de tagit slut? När kommer nästa? Ingen vet. Jag tycker den här bilden från SPPI, som ger lite prespektiv på klimatet sedan förra istiden, säger mycket. Och innan någon kan förklara dessa temperatursvängningar, kan vi inte säga något med säkerhet.
Se mer i bloggen: 2008 – året då global uppvärmning avslöjades, Svenska vetenskapsmän kritiska till klimatlarmen, Hundratals forskare kritiska mot växthuseffekten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )