Vem segrade i Almedalen? Svaret är . . .

. . . Göran Hägglund (KD).
Mitt kriterium för denna slutsats är: vilken aktivitet i Almedalen 2009 kommer man att minnas om fem-tio år?
Även om de rödgröna presenterade ett första konkret skatteförslag (högre fastighetsskatt för villor på 4,5 miljoner kr och en liten sänkning av uppskovsskatten), så ligger den åtgärden i linje med det samarbete som varit känt sedan i vintras. Och eftersom uppgörelsen handlade om en liten detalj i skattesystemet, snarare än en bred samsyn i skattepolitiken, manifesterades snarare svårigheterna för de rödgröna att bli överens i konkret politik än motsatsen.
Nej, det historiska kan bli Göran Hägglunds tal som signalerade att också Kristdemokraterna kommer att förnya sig och bli en del av 2000-talet. Han gjorde till slut upp med pk-tramset från gamla kds, och gick till angrepp på svensk kulturvänster med en skärpa som få borgerliga partipolitiker visat tidigare.
Folkpartiet förnyade sig inför valet 2002 genom att göra upp med snällismen. Centerpartiet förnyade sig och blev borgerligt under Maud Olofssons ledning. Och Nya Moderaterna har blivit ett pragmatiskt mittenparti.
Nu är det hög tid för Kristdemokraterna att tolka sina grundläggande värderingar i en politisk dräkt som passar 2010-talet.
Att Göran Hägglund redan satt djupa spår i svensk samhällsdebatt hördes nu på förmiddagen då ett långt stycke ur hans tal lästes upp i Godmorgon Världens radiopanel — för att sedan dömas ut som förfärligt av kulturvänsterns representanter. ”Bottennapp” kallades talet av medieetablissemanget.
Då vet man att man träffat mitt i prick…
Ett parti måste vara kontroversiellt hos motståndarna för att en dynamisk idédebatt ska uppstå. Jag vet inte varför, men i partipolitiken finns ett genomgående tankefel hos partistrategerna, åtminstone i mindre partier. Man tror att man får nya väljare genom att vara alla till lags. Men det leder till en utslätning som tvärtom gör att man inte blir intressant för någon.
Partistrategerna är rädda för hårda värderingsdiskussioner, när man istället borde söka upp dem. Naturligtvis måste man förbereda sig väl, så att man kan ta hem sina poänger, men annars är det ju så här man kan bli spännande och intressant för nya väljargrupper.
Eller som Jessica Nyberg skriver i den skrift som presenterades i Almedalen: ”En ny kristdemokrati: FFFF” (där fyra F är hämtade från den Facebookgrupp som förnyelseinriktade kristdemokrater startat: Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet):

Jag ser hellre att 80 procent av väljarna hatar våra idéer, än att 100 procent gäspar åt dem.

Och:

Kanske kan det vara så att det är beröringsskräcken med det som vi inte vill förknippas med, som har gjort att vi alltmer raderat ut vår särart och rört oss mot mitten? I vår strävan att uppfattas som ”vanliga” riskerar vi att inte bara att lämnas i fred av politiskt korrekta ledarredaktioner, vi riskerar också att lämnas i fred av väljarna.

Så är det. Särskilt när det stora statsministerpartiet lagt sig i mitten. Då hamnar alla andra i skugga om de inte hittar sin nisch.
Det gäller att profilera sig. Men inte på töntiga symbolfrågor eller smala sakfrågor. Det handlar om att förmedla en berättelse om vilka värden man ser som viktiga, hur man ser på människa och samhälle.
När en partiledare, som Göran Hägglund i Almedalstalet, så tydligt visar att han ställer sig bakom förnyelse, då kan den ta fart på riktigt. (Det märks inte minst av ledarkommentarerna, mer om dem i nästa inlägg.)
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )