Nihilismens 100 år av hegemoni är över

Om jag i förra inlägget angav de partitaktiska skälen till varför Göran Hägglund (KD) var kung i Almedalen 2009, så ska jag här ange de idépolitiska skälen.
Genom sitt tal har Göran Hägglund inlett utmaningen av värdenihilismens hegemoni i svensk samhällsdebatt.
Ända sedan uppsalafilosofins tongivande namn Axel Hägerström blev professor 1911 har svensk politik och samhällsliv i allt högre grad präglats av ett förakt mot moraliska utsagor om rätt och fel. Alla värdeomdömen har betraktats som simpla känslouttryck utan sanning.
Störst effekt har nihilismen haft på välfärdsstaten. När bidragssystem av olika slag byggdes upp under 1900-talet fanns den gamla moralen kvar — i medborgarnas medvetande — om att det var fel att kräva bidrag, det var något som kom i fråga i yttersta nödfall när alla andra vägar prövats. Men efter 1968 fick nihilismen genomslag också i medborgarnas tänkande, och då började man kräva bidrag, eftersom det ju fanns bidragssystem att mjölka.
Enligt nihilistiskt tänkande är det ju inget fel alls leva på bidrag. Tvärtom är det ju ytterst smart att låta andra tokstollar jobba och betala skatt, som man sedan kan parasitera på. I detta finns ingen omoral, för det finns ingen moral. Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns bara bidragssystem vars regler man ser till att följa, och sedan trillar pengarna ut, som från en enarmad bandit.
Socialdemokraterna har ännu inte förstått att deras värdenihilism har undergrävt och förstört möjligheterna till en generös välfärdsstat. Inte heller de borgerliga partierna har vågat utmana nihilismen. Annat än i några få undantagsfall: Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Alf Svensson. Det är en viktig förklaring till att de blivit så folkkära. Men deras partier har inte följt dem, utan fortsatt på den inskränkta nihilistiska vägen och enbart talat om siffror (kronor och ören) och paragrafer (juridiska regler).
Ingen parti har vågat tala i moraliska termer.
Men nu kanske vi ser en förändring. Göran Hägglunds tal på rikstinget och i Almedalen står ju inte för sig själva. Det förekommer en hel del debattinlägg inom Kristdemokraterna och från partioberoende Alliansvänner, som nu vill se Kristdemokraterna utmana värdenihilismen. Denna vilja går under namnet konservatism.
Det ordet kan lätt leda fel. Konservativ i svensk debatt betyder att bevara det som gäller, att inte förändra. Och mer fel än så kan det ju nästan inte bli när vi talar om att utmana den nihilism som varit tongivande i Sverige i nästan etthundra år.
Konservatism, om det ordet ska användas, behöver fyllas med eget sakinnehåll och inte bara ses i relation till något annat.
Också i analysen av Kristdemokraterna ställer ordet till problem, som Nya Wermlands-Tidningen analyserar:

En populär missuppfattning är att [förnyarna inom KD] bekämpas av de konservativa. Denna missuppfattning grundar sig i att ordet ”konservativ” ofta missbrukas till att beteckna de som bara vill bevara någonting som det är. Det blir väldigt fel i KD:s fall.
En mer rättvisande bild är att de förnyare som … står nära konservatismen körts över av de desto starkare förnyare som vill göra KD till ett socialt ansvarstagande miljöparti, vilket skett med stöd av de gamla KDS-nostalgikerna. Det enskilt största problemet har nog varit just att KD stigmatiseras för en konservatism som partiets företrädare inte stått upp för – och inte velat stå upp för. Även de förmodligen ganska förvirrade om vilka värden etiketten ”konservativ” egentligen innehåller.

Det är förnyarna som är ideologiskt värdekonservativa, medan pk-snällisterna med KDS-nostalgi som är bakåtsträvande konservativa.
Barometern skriver i ledaren, Skäms inte för att konservatismen, KD:

Somliga hävdade med viss envishet att KD nu uppvisar en konservatism … Problemet är bara att KD inte alls blivit mer konservativa. Däremot borde de, åtminstone för sin egen överlevnads skull, orientera sig åt det hållet …
I en intervju fick Göran Hägglund frågan om KD var värdekonservativt. Han meddelade att partiet inte var det, däremot värdeorienterat. Vad nu det betyder … Om KD vill profilera sig, borde Hägglund kanske lyssna mer till ungdomsförbundets Charlie Weimers än den falangen inom partiet som står på ideologiskt gungfly.

Socialliberala Upsala Nya Tidning är, föga förvånande, av annan mening och varnar Göran Hägglund, i Konservatismens återkomst, för att bli en ”verkligehtsfrämmande joker” som Lars Ohly. UNT definierar konservatism så här:

[F]örfattaren Fredrik Haage [konstaterar] att konservatismen knappast kan vara ”modern i den meningen att den är en del av det moderna projektet och dess anspråk” men att den kan vara ”modern såtillvida att den ändå tillför något relevant i en modern värld”. Detta relevanta är en bromskloss, en försiktigt tillbakablickande attityd och en skepsis mot förändring. Det är inställningen att det finns en naturlig hierarki människor emellan, och inställningen att förnuftet inte alltid skall segra över känslan.
Resonemangen klingade bekant när Göran Hägglund i sitt Almedalstal kallade den moderna konsten för ”bullshit” och avfärdade könsrollsneutrala lekar i förskolan som rena tramset. Sällan uttrycker politiker på Hägglunds nivå så tydligt värde­konservativa åsikter.

UNT öser in provokativa definitioner här: 1) ”hierarki människor emellan”. Ja, ur en socialistisk mening stämmer nog det in på att den som är flitig ska belönas. Men det är egentligen ingen hierarki mellan människor, utan hierarki genom val av handling. Och ur de kristna värderingarna, som värdekonservativa i väst bottnar i, finns ju ingen hierarki alls när det gäller människors lika rätt och värde.
2) Känslan ”segrar över” förnuftet. Ja, det var känsla som fick konservativt lagda, som Thorbjörn Fälldin, att gå emot rivningsraseriet i svenska citykärnor på 1960- och 70-talen och som varnade för social isolering i betongförorterna. Men vad var det egentligen för ”förnuft” med att bygga bostäder med effektivitetsmått styrda av lyftkranarnas räckvidd?
Att utmana nihilismen innebär att sätta många av de ”sanningar” som gällt i nära ett århundrade på huvudet. Det är en stor uppgift att bryta den hegemoni som förnekandet av moral om rätt och fel har haft. Man får hela kulturvänstern, som är liktydigt med svenskt medieetablissemang, emot sig.
Men som Roland Poirier Martinsson visar på DN-Debatt finns en stor grupp väljare som längtar efter en diskussion i värdefrågor. Om Kristdemokraterna vågar ta denna stafettpinne, först genom att ordentligt diskutera vilken sorts konservatism man står för, tror jag Martinsson har rätt i att KD kan växa rejält.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , , , , , , , , , , , , )