I SVD-Näringsliv skriver Cecilia Axelsson att Opinionskriget om Las har bara börjat. Hon lyfter fram den alldeles uppenbara effekten av LAS:
De som redan har en stark ställning på arbetsmarknaden gynnas på bekostnad av nytillträdande, som ungdomar.
Motståndarna mot förnyelse och förändring av arbetsrätten måste bemöta denna enkla sanning för att bli tagna på allvar. Det har man inte gjort. Axelsson fortsätter:
Det svenska anställningsskyddet tillhör inte extremerna. Sverige ligger på 21:a plats bland 30 länder i OECD:s senaste index (som gäller 2008). På ungefär samma nivå som Danmark, påpekade finansminister Anders Borg nyligen när han läxade upp Svenskt Näringsliv.
Han får svar på tal av chefsekonom Stefan Fölster, som påpekar att indexet består av olika delar. Reglerna för fast anställda i Sverige är bland de hårdaste i OECD (plats 6 av 30). Det som drar upp värdet på flexibiliteten är att det är lätt att anställa och avskeda visstidsanställda.
Det var naturligtvis bra att Alliansen stoppade de lagförslag som S-regeringen var i färd med att genomdriva, som förbjud visstidsanställningar. Allt enligt den socialistiska och utopiska devisen om att alla ska ha rätt till fast anställning. I verkligheten hade den skärpta arbetsrätten inneburit att många visstidsanställda förlorat jobbet och tröskeln in på arbetsmarknaden höjts än mer.
Men det räcker inte att Alliansen hindrar ytterligare försämringar. Alliansen behöver förbättra villkoren genom liberalare regler. Det skulle vara till fördel för unga, för arbetslösa, för företagen och inte minst för svensk ekonomi.
LO kan inte få stå i vägen och hålla kvar oss i 1900-talstänkande.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbetsrätt, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, sysselsättning, utanförskap, välfärd, tillväxt, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor)