Vänsterns arena har gått vilse

Jag har väntat på att DN-Kultur ska lägga ut den granskning av vänsterns tidskrift Arena, som Kajsa Ekis Ekman gjorde i gårdagens tidning, men den tycks inte komma upp online. Det är en läsvärd artikel i sin helhet, men jag får nöja mig med att diskutera valda delar. (uppdat. nu finns artikeln här)
Ekman avslöjar nämligen mer än Arena, jag tycker hennes kritik är symptomatiskt för hela den intellektuella vänstern i Sverige:

Det första som slår mig är att en majoritet av numren har själva debatten som tema. Det handlar inte om religion, utan om ”religionsdebatten”, det handlar inte om sljöjan utan om ”slöjdebatten”, det handlar inte om kvinnor eller ens om feministdebatten utan om ”vart feministdebatten tog vägen”. Nummer 1/09 ägnas åt att 22 feminister får svara på frågan ”Varför är det så tyst?”.
Att Sveriges ledande [vänster]forum för samhällsdebatt står och ropar: ”var är debatten?” är ju något oerhört underligt … Påfallande många av Arenas texter inleds med att konstatera att det som nu kommer att sägas är provocerande eller tystat.

Ekman ger sedan flera konkreta exempel, innan hon fortsätter:

[Artikelförfattarna] förklarar inte sin egen åsikt — [de] positionerar den som tystnad och marginaliserad … Genom att hävda att det inte finns utrymme för denna åsikt legitimerar [de] den utan att behöva argumentera.
Detta sätt att debattera är kanske mest framträdande i Arena och feministiska tidskriften Bang, men syns i hela kulturdebatten. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskapet … I dag tycks det ha skett ett skifte i systemet för legitimering av intellektuella: för att tala, måste man vara tystad. Detta system har ersatt tidigare kanon och hierarkier, men har samma avskiljande funktion … Och mest marginaliserad av alla är — den intellektuelle.
Detta kan ju inte vara annat än falskt, eftersom själva definitionen på en intellektuell är någon som skriver och talar. För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad.
Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginaliserring, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap.

Denna dans där det gäller att positionera sig, snarare än att ha några intressanta åsikter, leder naturligtvis inte framåt. Ekman skriver:

Här förlorar debatten alla kopplingar till verkligheten och blir ett spel mellan positioner … En värre följd är att andra tar över samtalet om livsfrågorna.

I klartext: den borgerliga och verklighetsnära debatten.
Ja, det är en intressant analys. Min följdfråga blir: varför väljer vänsterintellektuella, som har ensamrätt till alla landets kultursidor, att utmåla sig som marginaliserade? Och min förklaring är: vänstern har nämligen inga nya svar! Man kan inte annat än försöka positionera sig som utsatt för att motivera sin existens. Vänstern har fått sina svar av historiens gång. Sovjetunionens kollaps är ett gediget svar på alla kommunistiska och socialistiska utopier om statens förträfflighet.
Vänsterintellektuella är inte tystade. Men deras tankevärld har inte längre något att säga till 2000-talets samhälle. Förmodligen är det denna tystnad som präglar det beteende som Ekman så träffsäkert illustrerat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )