President John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara har dött vid en ålder av 93 år. McNamara var en av arkitekterna bakom, och en pådrivare av Vietnamkriget. Det gjorde honom inte populär. Och rent av avskydd blev han för det han gjorde efter kriget: han sade sig ångra kriget, vilket innebär att han skickade 58.000 amerikanska soldater i döden utan mening.
I Washington Post skriver Jim Hoagland, Brightness Cloaked in Hubris:
Han var en tragisk figur — än mer så eftersom han vägrade in i det sista att förstå eller acceptera hur han själv hjälpte till att skapa den tragedi som förstörde hans anseende. Av alla McNamaras misslyckanden, är detta den största.
I Sverige tror jag de flesta kopplar Vietnamkriget till Richard Nixon. Men han tog som president 1969 över ett krig som redan pågått i mer än fem år. Det var Nixon som förhandlade fram ett fredsavtal, som Nordvietnam sedan bröt emot.
Jim Hoagland pekar på vilken dålig försvarsminister McNamara var genom att toppstyra allting. Vietnamkriget leddes av politiker istället för militärer.
Ändå beskrevs McNamara som en av de ”the Best and the Brightest” i kretsen kring John F Kennedy. I detta ligger en varning till Barack Obama, som ju också beskrivs som utomordentligt smart:
För att lyckas måste Obama övertyga amerikaner om att visa strategisk uthållighet med aktuella insatser. Han måste undvika den intellektuella hybris och blindhet som Robert McNamara, hur briljant han än var, sorgligt nog kom att personifiera.
Ja, McNamara var en vänsterns Nixon. En politiker som hade kapaciteten, men ändå inte var kvalificerad. Nixon förstod vad han gjorde, men kunde inte låta bli att skamligt överutnyttja makten. McNamara trodde sig behärska det han höll på med, men förstod egentligen ingenting alls.
(Andra intressanta bloggar om USA, Robert McNamara, Vita huset, Vietnam, Richard Nixon, Barack Obama)