I Svenska Dagbladet sammanfattar Richard Swartz läget, Bisarrt europeiskt nederlag på Balkan:
Grekland blockerar Makedonien som medlem i både Nato och EU med hjälp av en namnstrid som vore barnslig om den inte vore grotesk. Mellan skål och vägg erkänner europeiska politiker detta. Men Grekland får hållas. Serbien – som kandiderar till EU – vägrar att ge upp Kosovo medan EU ler förbindligt eller låtsas som det regnar. De olika nationella lägren i Bosnien, sedan drygt ett decennium försörjda av europeiska skattebetalare, rör sig inte en centimeter mot en gemensam stat. Och EU hytter litet med fingret som vore de vanartiga barn.
Det senaste europeiska nederlaget på Balkan är det kanske mest bisarra: Slovenien tillåts hålla Kroatien utanför EU med hänvisning till en bagatellartad gränskonflikt; gärna hade man velat hålla Kroatien utanför också Nato, men sådana dumheter tillät inte amerikanerna.
Det här är inte ett dugg förvånande. Europa lät ju folkmord bedrivas, utan att man förmådde ta sig samman. Det var USA som fick sätta stopp för massdödandet på Europas egen bakgård. Därför att Europa saknar vilja, förmåga, mod och kompetens.
Jag skäms över hur förlamat Europa blivit av all snällism, allt tjat om ”mjuk makt” som inte betyder ett skit när motståndaren är aggressiv och har vapen i hand.
Hur många tiotusentals människor har dött för denna feghet?
Är det att vara snäll, att stillatigande se på medan andra har ihjäl varandra?
Ja!!! lyder EU:s officiella hållning.
Att ingripa, att säga ifrån, det är illa det.
Är det inte dags att gå i terapi och bli av med den impotens som drabbade Europa efter andra världskriget? Det är inte krig i sig som var fel (väst vann sin frihet tillbaka genom kriget). Det är oförmågan att stoppa kriser och krig i tid, som borde vara 1900-talets läxa.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, EU, EU, EU-valet, historia,Balkan)