Nu på morgonen presenterade Kristin Wester sin rapport Avståndet till Europa på frukostmöte med Timbro Medieinstitut. Opponenter var från politikersidan, utrikesminister Carl Bildt, och från journalistiksidan DN-reportern Henrik Brors.
Kristin Wester visar i sin intervjurapport att EU till stora delar är frånvarande i svensk journalistik: “Svenska medier prioriterar svenska makthavare och nationell politik före EU”. Och vems är ansvaret? Wester skriver:
De flesta som medverkar i denna rapport är överens om att ansvaret för den undermåliga EU-bevakningen är tredelat mellan partierna, medborgarna och medierna.
Under mötet hamnade dock fokus på medierna. Carl Bildt kritiserade medieföretagen för att ha minskat sin närvaro i Bryssel och drog slutsatsen att svensk EU-journalistik är “osedvanligt usel” och att Sverige förmodligen har tunnare bevakning än flertalet andra länder. Brors kunde bara bekräfta att antalet svenska journalister i Bryssel minskat kraftigt de senaste tio åren.
Bildt pekade också ut den svenska självbilden som förklaring: “Ska vi beblanda oss med de där katolikerna? Vi som inte varit i krig och som redan kommit fram till de bästa samhällslösningarna i världen.”
Wester citerar Anna Kinberg Batra (M), ordförande i riksdagens EU-nämnd, som pekar på att parlamentariker inte kommunicerar sitt agerande under beslutsprocessens gång, då när man verkligen har inflytande. “Vi är dåliga på att lyfta EU-frågan”, säger också europaparlamentarikern Anna Hedh (S).
Utöver medierna, medborgarna och politikerna bär också själva debatten en del av skulden, menar Wester, genom att vi inte helt kommit förbi ja- och nej-dimensionen. Och när EU-motståndet utgör ramen för rapporteringen blir det svårt att föra diskussionen vidare, menar flera journalister som intervjuas i rapporten.
Men jag saknar den avgörande förklaringen: själva beslutsprocessen i EU. Den interna förhandlingskulturen gör det ju mycket svårt att följa med när och var avgörande beslut faktiskt fattas. De kan ju ske i korridorer, på hotellrum eller sammanträdesrum, helt utan insyn.
Enligt den månghundraåriga demokratitraditionen ska det finnas en opposition som bevakar regeringsmakten, och ställer motförslag när de folkvalda går till omröstning.
I den öppna konfrontation som då uppstår finns det som krävs för att massmedier och deras publik, medborgarna, ska kunna följa med vad som händer i en union som EU — tillspetsning och förenkling.
Medier måste kunna ställa motförslag mot varandra. Man måste kunna höra ledamöter argumentera för och emot. Det måste finnas alternativa förslag som kan jämföras med huvudförslaget.
Ingenting av detta finns eftersom EU är en konsensussträvande organisation, där ett slutgiltigt beslutsunderlag röstas igenom av en stor majoritet. Då finns inga tydliga konfliktytor kvar. Politikerna tonar ner motsättningar och skillnader.
Vad finns då kvar att rapportera? Maktens röst?
Jag vill lägga skulden på den frånvarande europadebatten på EU:s konstruktion och arbetsmetoder.
Inte förrän EU börjar arbeta enligt traditionella demokratiska principer för styrelseskick — det vill säga där man antingen har parlamentarism (riksdagen tillsätter regeringen) eller maktdelning (som USA där presidentens förslag granskas öppet av majoritet och opposition i kongressen) — kommer vi att få en debatt och mediebevakning värd namnet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet, Carl Bildt, Timbro, media, medier, mediekritik, journalistik)