S-politiker dömer ut rödgrön fastighetsskatt

Karusellen om fastighetsskatten snurrar vidare. Den fick fart då de borgerliga presenterade flera olika modeller under förra valrörelsen. I Almedalen i år fortsätter den rödgröna oppositionen med att vilja krångla till reglerna än mer.
Men allvarligast är den image som Socialdemokraterna skapar av sig själv med detta förslag, det skriver socialdemokraten Hans Dahlgren i Newsmill, Oppositionens uppgörelse om fastighetsskatten ett strategiskt misstag:

Att betrakta 4,5 miljoners villor som den gräns där boende skall betala mer i fastighetsskatt är illavarslande om oppositionen skall vinna nästa riksdagsval 2010. Det är medelklassen vi talar om. Signalen går tydligt till medelklassen i förorterna: med oss så får ni det dyrare att leva och det är ni som är landets överklass. Socialdemokraterna har uppenbarligen varit tvungna att kompromissa rejält och Vänsterpartiet har tryckt igenom en fastighetsskatt som inte tar hänsyn till de livsvillkor som gäller i dagens storstäder.

Jag tror det ligger mycket i den här analysen. Socialdemokraterna kallar människor med ganska normala levnadsnivåer för ”rika” som ska bestraffas. Ja, man kan få intryck av att Mona Sahlin tycker denna medelklass är ond.
Det som gjorde Socialdemokratin till ett framgångsrikt parti under 1900-talet var att man lyckades inkludera medelklassen genom att tala om ”löntagare” istället för arbetare, och formulerade system där medelklassen fick del av statens godis i form av allehanda bidrag och förmåner, som inte bara — inte ens främst — gick till de minst bemedlade. (Många studier har visat att under 1970- till 90-talen konsumerade medelklassen högre andel av offentliga tjänster än låginkomsttagare per capita.)
Nu har Socialdemokraterna i sin nya klasskampsretorik släppt denna strategi.
Varför? Jag tror det beror på att medelklassen numera kräver mer än att få tillgång till en standardiserad offentliga tjänst. Man vill välja utformning själv, efter egna preferenser. Och denna valfrihet kan inte socialister svälja. Om medelklassen inte nöjer sig med en och samma utformning, då får de finna sig i att kallas ”rika” som ska beskattas hårdare.
Det gör att Socialdemokratins väljarbas krymper till de ursprungliga, de mindre bemedlade. Men de är i välståndets Sverige ingen majoritet. Medelklassen går till nya arbetarpartiet Moderaterna.
Socialdemokraternas strategiska förnyelse utifrån verklighetens nya villkor försvåras av det rödgröna samarbetet med Vänsterpartiet. Detta parti är ju motståndare till alla sådana breddningar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )